Sanna Rayman
Nyligen hände det sig att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) kastade pil på en borgerlig akilleshäl när hon via #metoo gick till angrepp mot Moderaternas förslag om uppluckring av turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd (las). Med mindre anställningstrygghet kommer ännu färre kvinnor våga säga ifrån, menade Johansson som tyckte att M-förslaget var ett ”direkt hot mot att kvinnor ska våga träda fram”.
”Osmakligt” av arbetsmarknadsministern att göra partipolitik av #metoo, twittrade den moderate pressekreteraren Niklas Gillström. ”Lågt”, tyckte ekonomiskpolitiska talespersonen Elisabeth Svantesson. Den miljö- och jordbrukspolitiska talespersonen Maria M Stenergard fyllde på med ett ilsket ”Ovärdigt!” och tillade att ”#metoo är så mycket viktigare än politiskt käbbel!”
Ylva Johansson och #metoo
Man fick nästan intrycket att Johansson hade brutit mot en viktig etikettsregel. Som om det fanns någon särskild förfasningskutym kring metoo – en sorgeperiod då vi alla måste vara jämntjockt upprörda över de vittnesmål som framkommer, utan att dra några särskilda slutsatser i någon riktning, ty det vore vulgärt!
Någon sådan etikett finns förstås inte. Moderaterna blev arga för att Johansson fick in en träff. Som Daniel Swedin på Aftonbladet konstaterade: ”Ingenting gör högern så arga som när nån nämner att arbetslivet är en maktrelation”.
Han har en poäng. Det finns en grundmurad ovilja på högerflanken att inse att arbetslivet är fullt av hierarkier, att de högst upp i hackordningen håller de andras födkrok i sina händer och att sådant påverkar det mänskliga samspelet. Jag ser inga särskilda fördelar med att göra sig dum på detta vis. Det är ju helt självklart att otrygga villkor påverkar benägenheten att vara "besvärlig”? De värsta vittnesmålen kommer inte sällan från praktikanter, vikarier, aspirerande doktorander, nyutexade och andra vars gemensamma nämnare är att de inte sitter säkert. Slump? Knappast.
LAS
Därmed inte sagt att Ylva Johanssons svingande av metoo-påken är ett tungt argument emot Moderaternas förslag. Det är ju knappt någon som träder fram nu heller. Merparten av alla upprop vi ser utgörs av anonyma vittnesmål, ofta om händelser som aldrig berättats. Gällande lagstiftning är uppenbarligen ett lika ”direkt hot” mot kvinnors mod – och mot den hytter inte arbetsmarknadsministern med näven.
Dessutom hade Moderaterna kunnat vända på steken. För varför vill Ylva Johansson så gärna att alla dessa kladdande mellanchefer ska ha så starkt anställningsskydd? Vore det inte bra om de satt lite löst?
Metoo är, när allt kommer omkring, ingen vidare utgångspunkt för arbetsmarknadsdebatt. Medicinen mot övergrepp är inte justeringar i anställningstryggheten. Det vet nog Ylva Johansson också. Jag lovar: om några veckor eller månader kommer vi kunna höra henne diskutera både praktikplatser, provanställningar, visstidsanställningar, instegsjobb och – nytillskottet i begreppsfloran – etableringsanställningar. Utan att säga ett dyft om övergrepp! Helt enkelt för att det finns en massa andra faktorer i vågskålen. Sysselsättning, till exempel.
Jag tror att vi hade haft en sakligare politisk debatt om våra ömtåade politiker förbjöds att anklaga varandra för ovärdiga osmakligheter. Prata om det som betyder något i stället.
Läs också: