Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sanna Rayman

Låt barnen slippa kontakt med mammas mördare

Kristina Edblom och Kerstin Wiegl har skrivit ”I händelse av min död” om mördade kvinnors liv och död. Sanna Rayman har läst och kommenterar. Foto: Sofia Runarsdotter / Natur och Kultur

Ta ifrån män som mördat sina barns mödrar vårdnaden. Det är galet att barn ska tvingas ha kontakt.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

299 kvinnor. Dödade med eld, yxor, knivar, pistoler och slag. Så många har mördats i Sverige av sin man, exman eller pojkvän från 1 januari 2000 till juni i år. Den informationen möter mig nästan först i boken ”I händelse av min död”, som publiceras i dagarna av Natur och Kultur. Journalisterna Kerstin Weigl och Kristina Edblom har följt den här frågan i åratal för Aftonbladet och samlar nu fallen och insikterna längs vägen.

Ett återkommande antagande är att morden handlar om misshandelstillfällen som gick för långt, liksom olyckshändelser. Men, inte sällan är det både planerat och föregått av tydliga hot, som kvinnorna också har berättat för andra om. 

Männen som dödar sina kvinnor skiljer sig från våldsamma män överlag. Forskning visar att de är mer välfungerande, oftare ostraffade än män som begår annat dödligt våld.

Så många svenska kvinnor mördas

Det betyder att tidigare misshandelsdomar inte är den enda varningssignalen att leta efter. Männen i fråga mår ofta dåligt, har pågående vårdärenden, befinner sig kanske i en situation där kvinnan har sagt att hon vill bryta upp. Personlighetsstörningar, psykopatiska drag och narcissim, är en annan varningslampa. Inte alla män är en träffande devis i dessa fall.

Boken rymmer förstås också kritik mot samhällets tillkortakommanden. Men som läsare får man aldrig det där förlösande svartvita utpekandet av en enda enkel syndabock att rasa mot.

Bilden man får här är snarare att bristerna är så himla många – och komplexa. Den insikten är tung. När polisen inte tar alla signaler på allvar, när psykvården släpper taget om honom för lätt, när Socialtjänsten låter henne gå hem blåslagen, utan åtgärd. Orosanmälningar som lämnas därhän, hederskontexter som missas, åklagare som lämnar åt kvinnan att ha mod och ork. Mord som sker under fängelsepermissioner. Viktiga sekunder som spills medan SOS Alarm fumlar. Så många myndigheter och instanser som misslyckas.

En del av kvinnorna hade kanske ändå inte gått att rädda, oavsett vilka rutiner och resurser som hade funnits. Andra hade fortfarande levat om det inte vore för den mänskliga faktorn, förmågan att vända bort blicken, mellanrummet mellan myndighetsstolarna som de faller i.

Morddömda fäder får vara vårdnadshavare

Många barn har tvingats bevittna eller höra sina mödrars dödsögonblick. Att samhället därefter ofta fallerar i sin hantering av dem är ett dubbelt svek mot dessa kvinnor som högst sannolikt hade sina barns framtid i tankarna när de dog. Vart tredje barn har sin morddömde pappa som vårdnadshavare, helt på tvärs med Socialstyrelsens rekommendationer. Weigl/Edblom beskriver hur pappor obstruerar mot såväl vaccinationer och utlandsresor som psykologhjälp – inifrån fängelset. Det är bisarrt.

Inget samhälle kan rädda alla olycksbarn, men vi kan försöka rädda olycksbarnens barn. Föra dem i hamn med en trygg uppväxt och möjlighet att sätta ord på det som hänt. Samhället bör INTE – vilket sker i dag – forcera fortsatt kontakt med förövaren/fadern. Här ska bara barnets önskemål styra.

Fokusera på det som helar. Samhällets målbild för dessa barn bör ligga långt in i framtiden, i ett vuxenliv helt olikt barndomen. Att växa upp med skräck och våld i sitt hem och sedan lyckas skapa sig ett hemliv utan den ingrediensen. Det är något som läker. Låt dem bryta förbannelsen.

Liberalen Juno Blom och vänsterpartisten Amineh Kakabaveh kan enas i sin kamp mot hedersförtrycket.