Sanna Rayman
För en dryg månad sedan började folk i min närhet bli ängsliga. Jag tjatade infernaliskt mycket om det där coronaviruset och medan jag bekymrade mig om läget i Kina, var andra mer oroliga för mig. Var jag på väg mot ett nervsammanbrott? Behövde jag kanske prata med en psykolog på företagshälsan?
Det hade jag kanske behövt, om saker och ting hade gått lite långsammare. Det var en ohälsosam besatthet där ett tag, det ska erkännas. Men allt gick fortare än jag hade kunnat ana och snart lindrades min oro av att jag fick sällskap av fler oroliga, tyvärr.
Antalet fall väntas nu öka betydligt, en anstormning tros slå mot Stockholmsvården under helgen. Ändå är vi bara i början av den svenska coronaresan. Nästan oavsett hur kurvan löper kommer detta att bli en pärs och en sorg.
”Ni kommer minnas det här året hela era liv”, säger jag till mina barn, och önskar att de slapp.
Coronakrisen och ekonomin
Minnet av 2020 kommer inte bara handla om sjukdomsutbrottet, utan också om dess efterspel. Det är svårt att ta in hur mycket som kan förändras nu. Butiksdöden före covid-19 är ingenting mot hur det kommer att se ut efteråt. Detta är året då mängder av företag som ”alltid funnits” slutar finnas. Din kvarterskrog, ditt favoritcafé, jeansen du gillar, bageriet du handlar på.
Spara de plastpåsar du har från välkända kedjor, snart är de memorabilia…
Visst, annat ersätter alltid. Men förändringarna kan bli genomgripande. Hur många arbetslösa har vi när detta är över? Hur kommer maktbalansen att ha skiftat i världen?
Om vi i svensk debatt varit vana vid varningar om Tyskland på 30-talet så talas det nu om tyskt 20-tal, som när Tredje AP-fondens Kerstin Hessius flaggar för depression i Di-TV. Allt fler uppmärksammar de ekonomiska konsekvenserna och vi verkar nu röra oss in i en dragkamp mellan försiktighetsförespråkare och rädda ekonomin-företrädare.
Problemet med en sådan dragkamp är att den inte leder framåt. Det är enkelt att säga att nedstängning och stillastående är dåligt för ekonomin, men desto svårare att hitta en hållbar politisk formel som motverkar detta. Regeringschefer världen över sitter i en rävsax: du är oansvarig om du låter ekonomin rasa, men lika oansvarig om du utsätter befolkningen för risker.
Och svaret på hur man räddar ekonomin är just nu lika svårfunnet som boten mot covid-19.
Ljuspunkter på läkemedelsfronten
På covidfronten finns ljusglimtar. De försök till behandling som pågår med exempelvis läkemedlen Remdesivir och Klorokinfosfat är åtminstone halmstrån att klänga vid. Intensiv forskning och utbyte av kunskap pågår och framsteg i stort och smått rapporteras kontinuerligt. Nationalekonomer bör kanske bete sig likadant? Fler forskningsfält än virologins har viktiga uppdrag nu.
Vid sidan av detta pågår en debatt om vägval och åtgärder. Skribenter och redaktörer anklagas enligt gängse svensk medietradition för att vara populister, vilket i nuläget närmast är skönt – eftersom det ger en trygg känsla av normalläge.
Jag menar, det vore ju ännu läskigare om vi hamnade i en situation där Aftonbladets analys INTE var att någon är populist.
Personligen sov jag avgjort sämre i januari och februari när covid-19 låg i medieskugga, än jag gör nu när bevakningen och debatten är omfattande. Det är ett hälsotecken. Och såna är vi inte bortskämda med just nu.