Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanna Rayman

I vissa våldtäkter är det suspekt att engagera sig

Sexualbrotten har också varit ute i kylan en tid. Man vill ju inte "spela någon händerna", skriver Sanna Rayman.Foto: / TT NYHETSBYRÅN

Migrationsfrågan har tagit det offentliga samtalet som gisslan. Inte ens chockerande grova våldtäkter blir i dag föremål för samma engagemang som Stureplansmålet för tio år sedan.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag har alltid tyckt om den mänskliga kreativiteten i slang, ordvitsar, låneord och sådant vi nu kallar memes. Men internet har dödat lite av min förtjusning. Det som tidigare bevisade vår uppfinningsrikedom, forsar nu över en som bevis på flockmentalitet. Det som kändes genuint, förefaller nu ofta massproducerat. Själlöst. 

Även när floden består av vittnesmål kring något så viktigt som sexuella övergrepp tenderar mängden i sig göra varje individuell utsaga mindre genuin, inte mer. Den mekanismen känns farlig. Enskilda röster drunknar i ett sorl. Lägg ut, lägg ut, ropar publicisten, ivrig att haka på tåget när det rusar. Volymen ökar, sorlet blir en skanderande kör. Är det fortfarande människor, eller bara en kampanj? Kråkflocken blir snabbt cynisk. Flyger vidare, i jakt på nya hashtags.

Migrationsfrågan påverkar debatten

Kanske beror sista tidens publicistiska röra på detta? Principerna slinter än hit och än dit i brådrasket. En hängs ut, en annan slipper. En förnekad anklagelse utgör underlag för ledaranalyser och granskande tv-program. Ett annat nekande blir i stället skälet till att inget skrivs. Är man dansk man skrivs det utan pardon. 

Allt kan säkert försvaras med ”bedömning från fall till fall”, denna smidiga catch all-förklaring. Men, utifrån sett är de principiella linjerna svåra att urskilja, milt uttryckt. Och detta gäller både publicisterna, politiker och andra opinionsbildare – och inte bara veckans snackisar. Vi har ett offentligt samtal som är taget som gisslan av migrationsfrågan och dit hörande frågebatteri, vilket grumlar både bedömningar och samtalens riktning.  

- Om ”fel” person påtalar hot och våld på biblioteken blir det viktigare att argumentera emot den personen än att bry sig om hoten och våldet.

- För bara något år sedan var det politiskt ofräsch faktaförnekelse att diskutera kriminalitet. Åtminstone tills nya Brå-siffror lät hälsa att otryggheten nog bitvis var på tillväxt. Nu är problemet svårt att ignorera. Men att skriva om det innebär att beblanda sig med en besvärande ”svans”. Den måste man alltid ta ansvar för. Är det ens ansvarsfullt att Metoo-berätta om sånt som gör svansen glad? Tveksamt. Tiga är guld. 

- Sexualbrotten har också varit ute i kylan en tid. Man vill ju inte "spela någon händerna". Det har inte alltid varit så. Minns ni Stureplansmålet? Oj som det skrevs! Demonstrationerna utanför domstolen drog till och med toppolitiker. I spalterna analyserades Stureplans kultur och kvinnosyn. Numera är det inte comme il faut att engagera sig i våldtäktsmål så här. Debatten drivs på säkert avstånd från fallen, via abstrakta kampanjer om samtycke. Inte ens chockerande grova våldtäkter, som den i Mariannelund eller vid Fåfängan i Stockholm blir föremål för samma engagemang. Sådant lämnas åt Flashback och andra fora. Att analysera kvinnosyn och kultur i dessa fall är föga rumsrent. 

Är det ens ansvarsfullt att Metoo-berätta om sånt som gör svansen glad? Tveksamt. Tiga är guld. 

Denna förmåga att vända bort blicken från olika samhällsskeenden kan säkert också försvaras med bedömningar från ”fall till fall”. Men, precis som med veckans publicistiska bedömningar blir de principiella linjerna svåra att urskilja. Ofta ser det mest godtyckligt, hycklande och skevt ut. Fall till fall är ett rimligt arbetssätt, men man bör ägna helheten en tanke också.

 

Läs också:

Inte ens väktare kan stå upp mot våldet