Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sanna Rayman

Ho ho, finns det några snälla löneslavar här?

Foto: ZOLTAN BALOGH / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Foto: TT NYHETSBYRÅN

Givandet har gått varvet runt. Från uppskattning till beskattning. 

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är tanken som räknas. Denna klassiker är en i allt väsentligt lögnaktig devis som egentligen bara är sann om vi applicerar den på barns julklappar, som liksom alltid gör en varm inombords. Men så här oss vuxna emellan kan vi väl enas om att tanken inte räcker? 

I min ägo har jag en gammal dagbok, från en födelsedag i barndomen. Det första inlägget hittas på min födelsedag och består uteslutande av svavelosande förolämpningar – riktade mot dagboken. Den är ”värdelös”, den ”sämsta dagboken någonsin”, skriver mitt tioåriga jag i raseri. Den var nämligen inte röd i konstläder och hade inget guldigt lås, vilket hade stått högst på önskelistan. 

I stället var den tunn, ful och hade ynka fem rader per dag. Jag minns hur tårarna brände mot ögonlocken och hur jag gömde besvikelsen på alla fronter utom inne i den där förbaskade dagboken. (Under resten av månaden drabbades jag emellertid av dåligt samvete och bad ideligen dagboken om ursäkt och skrev att den ändå dög.) 

Julklapp till anställda

Det här med att ge är svårare än man kan tro. I synnerhet i situationer där gåvan liksom ingår i upplägget. En spontanpresent en dag i mars kan snart sagt aldrig förarga. Det är alltid en glad överraskning. Men om en förväntad gåva blir fel uppstår en typ av besvikelse som är svårhanterlig, eftersom den egentligen inte får uttryckas. För då blir man ju otacksam! 

På en väninnas jobb har de slutat med julklappar. ”Ni får ju julbordet”, sa cheferna. Fast, det hade de ju fått varje år hittills, jämte julgåva, så de anställdas besvikelse kvarstod, inte helt förvånande. En minuspost är en minuspost.  

Men visst. Det blir lätt gnälligt. Att göra en hel personalstyrka nöjd är förstås svårt. För att ducka besvikelser har en del arbetsplatser övergått till en sorts julklappstjänster som innebär att anställda får välja present själva ur en liten katalog. Ska du ha saltkaret eller chokladasken? Lyxtvålen eller usb-minnet som är design? Pulsmätaren eller balsamvinägern. Här finns något för alla! Beställ senast 28 januari! (varpå halva personalen glömmer beställa och så brinner klappen inne – i år igen.) 

På många andra arbetsplatser ersätts julgåvorna med en större insättning till ett välgörande ändamål, ”från alla”. Nä, det är nog rätt sällan som ”alla” varit med och röstat fram förändringen. Den är bara omöjlig att invända mot. Vem vill vara jobbets inverterade Karl-Bertil? Den som hojtar ”Men hallå!? Skit i Röda korset! Jag vill ha min flaska olivolja!”. 

Skatteverket beskattar gåvor

Dessutom är det ju tanken som räknas. Till och med när den betyder att du inget får. 

Eller? Poängen med julgåvor på arbetsplatsen är att uppmärksamma de anställda lite extra. Att säga ”Hej, vi ser dig, tack för ditt slit i år!”. Det är en relationsbyggare. Men allt oftare degraderas den här lilla gesten av omtanke till en meningslös transaktion, helt utan innehåll och värme. 

Det verkar även Skatteverket hålla med om. Nyligen hälsade myndigheten följande: 

”Om arbetsgivaren på begäran av den anställda i stället för julgåva, skänker pengar till en ideell verksamhet ska den anställda beskattas för gåvans värde som för lön. Detta eftersom gåvan jämställs med kontanter.”

Det är nån sorts fulländning, ändå. Givandet har gått varvet runt. Från uppskattning till beskattning. 

God jul på er!

 

Läs också:

Våga vägra absurda krav på jämställdhet 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!