Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sanna Rayman

Glöm inte ömheten vi kände denna terrordag

Stockholm i våra hjärtan. Foto: SUVAD MRKONJIC
Stockholm under attack. Foto: JONATHAN NACKSTRAND
Men hon reser sig igen. Foto: KEVINCHO_PHOTOGRAPHY

Vi är så insmorda i cynism, samtidigt så sköra. 

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Just som jag försöker stuva ner en vilt protesterande bebis i barnvagnen för att hämta storebror på dagis kommer första sms:et, från min bästa väninna från barndomen: ”Ni är inte på Drottninggatan hoppas jag?” 

Jag förstår inte, men förstår. Går omedelbart in på mediesajter och rysningarna går igenom kroppen. Åh nej. Nejnejnej, snälla! 

Det blir ganska snabbt tydligt att det inte handlar om en olycka, utan att det är ett mer sinistert skeende vi har att göra med. Jag skyndar stegen mot förskolan. Vid tunnelbanan syns det att det här inte är en vanlig fredagseftermiddag. 

Vad vi älskar varandra, ändå. 

Tåg står stilla på perrongen, människor står i skockar och sms:ar, surfar och undersöker färdvägar, funderar på om den eller den bussen kan ta dem ett steg närmre de just nu hett efterlängtade kramarna i hemmets lugna vrå. 

Ner till perrongen kan man inte ta sig. Dörrarna är låsta, på grund av terrordåd står det på en hastigt upptejpad lapp. Innanför står en upprörd kvinna och talar i telefon. 

En uppgiven Pressbyråanställd hänger bredvid, inlåst på jobbet.  

Förstulna blickar på dagis

På förskolan är de vuxna också ovanligt försjunkna i sina telefoner. Obehaget hänger som ett tungt moln över oss vuxna, som utbyter förstulna blickar, snabba ordväxlingar om det förfärliga. De vanliga fraserna om ”Trevlig helg!” byts ut till ”Ta hand om varandra!”. 

Säkerhetsmarkeringen på Facebook känns som bomull varje gång den dyker upp i flödet. 

Jag har inte varit i stan på hela dagen, innerstan känns märkligt fjärran, liksom avlägsnare än vanligt. Som om Stockholms innerstad just idag vore Paris, Bryssel eller Moskva. 

Jag läser att polisen råder alla att stanna inomhus. Men det gäller ju därinne, i city. Här, ett par snäpp ut längs den nu stillastående tunnelbanan är allt till synes normalt. Lite kylslaget bara. 

Jag tar mina barn, går till bageriet och fikar. Kaffe och semla och chokladboll. Allt som vanligt. Inget som vanligt. Ögonkasten med andra föräldrar. Snabb lägeskoll med en granne. Jodå, de är också okej. 

En stund på en lekplats, barnen rastas. Sen Konsum. Jag utlovar allt, svarar ja på varje begäran. Kanelbulle? Jadå. Får jag en Pez-automat? Självklart älskling. Och popcorn. Och vindruvor. Allt får du, allt i världen ska du få. Det är en god värld älskling, jag lovar. God. Egentligen. 

Snart nog kommer cynismen

Telefonerna plingar och vibrerar. ”Är du ok?” ”Ja, ni?” ”Fast på jobbet.” Hjärtan, hjärtan, hjärtan. Ömhet som bubblar fram, manifesterar sig som vätska i ögonen och emotikons på skärmar, erbjudanden om skjuts och övernattning. 

Vad vi älskar varandra, ändå. 

Snart nog är vi framme vid cynismen, grälen, anklagelserna. Mot medier, mot poliser, mot politiker. Ibland befogade gräl, lika ofta överdrivna eller exploaterade. 

I allt detta gräsliga, göm dessa känslor i hjärtat och låt dem ligga kvar som en grundton. Glöm dem inte. Även den du är arg på i morgon är du beredd att erbjuda sovplats och hjälp idag. Vi sitter ihop, allihop. 

Låt oss försöka minnas det också när oenigheterna kommer. Ok? 

<3 <3 <3 

 

Sanna Rayman är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Till vardags är hon debattchef på Dagens samhälle.

 

Läs också:

Sverige får inte böja sig för terrorismen

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och kolumner.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!