Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanna Rayman

Fri entré gör museer till en rastplats för medelklassen

De korta besöken verkar bli fler och ”de flesta museer tycks även gå mot att bli (…) en plats att mötas och umgås på”, skriver Riksrevisionen apropå reformen med fri entré på statliga museer.Foto: ANNA HÅLLAMS

Reformen med fri entré har gjort statliga museer till en plats där man fikar och rastar barnen. Samtidigt förfaller huvuduppdraget.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Ett av de tristaste argumenten för kulturpolitik är att påminna om själva ordets härkomst. ”Kultur betyder faktiskt odling” är en förnumstighet jag hört i så många kulturpolitiska panelsamtal att hälften vore nog. Påpekandet framkastas vanligen utan ytterligare förklaringar kring odlandets dygder eller hur man skiljer på ogräs och mer näringsrik växtlighet. Poängen stannar vid att det är dags att gödsla budgeten. Mer kultur, massor av kultur – åt alla! Sympatiskt? Jodå, generositet är trevligt, men i politiken bör den åtföljas av både eftertanke och framsynthet. 

Strax före jul landade Riksrevisionens granskning av regeringens fri entré-reform till statliga museer. Ser man till rena siffror har åtgärden varit en framgång, som med blott några få undantag har ökat besöken till museerna kraftigt. Mer folk var dock inte reformens enda mål. När regeringen har formulerat sina skäl har det handlat om demokrati och lika tillgång till det gemensamma kulturarvet. Man har sagt att publiken ska breddas och att kulturen ska tillgängliggöras för fler. (Vilket i praktiken mest har betytt för fler stockholmare.)

Fri entré på museer

Här är framgångarna blygsamma. Överlag förefaller publiken i dag vara samma medelklassgäng som förut. Visst kommer det fler så kallade ”museiovana” också - det kommer fler av alla när besöken ökar. Men reformen kan knappast kallas framgångsrik i att kultivera ett gryende intresse för det gemensamma kulturarvet i nya grupper. Att ”nå nya grupper” är ju den heliga kon när det gäller kulturpolitik. Åtminstone vissa nya grupper. Exempelvis unga vuxna eller nysvenskar vill staten gärna hala in i såväl public service som kulturinstitutioner. 

Det ökade besökstrycket på museerna innebär ökade kostnader och förändrade förutsättningar, noterar Riksrevisionen i sin granskning. Det blir, enkelt uttryckt, mer slitage, lite stökigare och mer personalintensivt när gästerna är fler. Flera museer har behövt öka säkerheten och skydda föremål och utställningar bättre. Riksrevisionen konstaterar också förändrade besöksbeteenden. De korta besöken verkar bli fler och ”de flesta museer tycks även gå mot att bli (…) en plats att mötas och umgås på”. 

Reformen leder till förfall

Det är inte så konstigt. När det inte kostar något går man kanske inte alltid till museet för att faktiskt gå på museum, utan snarare för att rasta barnen och ta en fika. Ett betalt inträde innebär att man försöker ta till vara besöket, få barnen att verkligen titta och uppleva etc. Är det gratis kan man ge upp och skjuta den insatsen framför sig, till nästa besök. ”Ojoj, i dag behöver de visst bara springa av sig!” 

Och museimiljön blir därefter… 

Är detta den kulturella odling som eftersträvades med entréreformen? Tveksamt. Samtidigt beskriver Riksrevisionen en påtaglig risk för att museernas huvuduppdrag, som att främja kunskap och förvalta samlingar, hamnar i bakvattnet. När kostnaderna för såväl underhåll som personal stiger (vilket flera museer nu äskar extra medel för) kommer kompensationen för entréintäkterna på inte att räcka till – med förfall i verksamhetens huvuduppdrag som resultat. 

Då har vi plötsligt gått från odling till träda – och det är inte hållbar och ansvarsfull kulturpolitik! Kultur betyder ju faktiskt odling.