Sanna Rayman
Det är fullt i finkan. För några veckor sedan berättade P4 att sex av sju Stockholmsanstalter med säkerhetsklass ett och två var så överfulla att man nu ställer in våningssängar för att klara situationen. Läget är detsamma i Borås, skrev GT häromdagen. Faktum är att hela året har präglats av rapportering om hur trängseln ökar på anstalterna. Finns det hjärterum så finns det stjärterum, sägs det.
Den devisen kräver dock en samarbetsvilja som nog är sällsynt hos fängelseinterner.
I somras föranledde situationen att Kriminalvården skrev till regeringen och bad om ändrade regler för elektronisk fotboja. Man vill helt enkelt kunna stöka undan några av de intagna, för att ge plats åt andra. Kriminalvården vet nog bättre än de flesta när fotboja är lämpligt och inte, men i debatten lyfts åtgärden allt oftare som lösning och här krävs en varning.
Finns det minsta tvivel om framtida hederlighet är det oklokt att chansa.
Fotbojan är en åtgärd som kräver att innehavaren spelar boll och följer regler. Stannar inom specificerade områden på specifika tider, rapporterar in efter schema och håller sin boja laddad, till exempel.
Fotboja kräver samarbetsvilja
Mot den bakgrunden är det obegripligt att den terrorist som nyligen mördade två personer och skadade tre i London var frigiven i förtid, men släppt med elektronisk fotboja. Detta trots att han betecknades som farlig. Vad tänkte man att fotbojan skulle hindra honom ifrån? Att han var en blipp i ett larmsystem bevarade uppenbarligen inte Londonbornas trygghet.
Efter mordet på läkaren och mamman Karolin Hakim i Malmö i augusti lyfte Skånska Dagbladet på ledarplats upp fotbojan som viktigt verktyg mot våldsverkare. Tanken är förstås att ha bättre koll på dem, att de inte ska kunna röra sig fritt. Idén förefaller dock bättre i tanken än i verkligheten. Det råder tyvärr ingen brist på våldsverkare och förmågan att ha kontroll på och agera på larm från fotbojorna är lika ansträngd som all annan förmåga.
Med mindre än att en fotboja skulle konstrueras så att den gjorde innehavaren fysiskt illa vid överträdelser är den faktiskt inget hinder för någonting – så länge den som bär den skiter i vilket.
Och att skita i vilket är lite av en paradgren hos våldsbrottslingar.
Kvinnomisshandlare klippte av fotbojan
Även Svenska Dagbladet lyfte härförleden frågan, men här förordades insatsen primärt för mindre allvarliga brott. Det är en viktig distinktion. Att ge stor frihet under strafftiden om det finns risk för återfall i olika våldsbrott är vårdslöst.
År 2017 granskade till exempel Aftonbladet ett antal fall där våldsamma män och kvinnor som överträtt kontaktförbud fick fotbojor. Det gick inget vidare. I flera fall struntade man i att ladda bojan eller klippte helt sonika av den. Föga förvånande. Är man en gränslös person som redan har brutit mot flera kontaktförbud har man förstås inga problem med att utlösa en fotbojas larm heller.
Reflexen att leta snabba lösningar när anstalterna bågnar och hotnivån ökar för personalen är begriplig. Men vi ska akta oss för att måla upp fotbojan som ett smidigt alternativ till fängelse eller som ett kostnadseffektivt sätt att ”hålla koll” på buset.
En fotboja funkar egentligen bara när vi är bombsäkra på att innehavaren hett önskar att bli insläppt i samhällsgemenskapen igen.