Sanna Rayman
För några veckor sedan trädde en förändring i diskrimineringslagen i kraft. Tidigare har tjänste- och varuföretag med färre än tio anställda undantagits från diskrimineringslagen, men från och med nu måste även exempelvis små caféer och frisörsalonger vara tillgängliga för alla.
I en rätt så talande scen i dokumentären ”En bra vecka för demokratin” av Cecilia Björk berättar demokratiminister Alice Bah Kuhnke för Sveriges Radio om denna förändring. Det hela utspelar sig i Almedalen för några år sedan, när förslaget ska ut på remiss. Bah Kuhnke pratar på och när intervjun är över förklarar journalisten frankt att ”vi tänkte hålla på den här nyheten till nästa vecka”.
Vill regeringen gå ut med nyheten nu eller kan de enas om att avvakta?, undrar hon. ”Det är så mycket brus nu”, säger reportern och syftar på det Visbyspektakel de för tillfället befinner sig i.
Demokratiministern är tillmötesgående. ”Ok, då pratar inte vi med funktionsrörelsen än”, säger hon – säkert lika glad som Ekot att slippa konkurrera i ”bruset”.
En bra vecka för demokratin
”En bra vecka för demokratin” gick upp på bio runtom i landet på fredagen och ger både en rättvis och en orättvis bild av veckan. Skildringen är ytlig. Politiker, aktivister och andra gräsrötter vankar runt i Visby och tar selfies. Brottsstycken av tal, bakom kulisserna-dråpligheter och Expressengetingar. Krystade konversationer och pinsamma ögonblick – krönt med klipp från DJ-Battlet, som Stefan Löfven enligt förra årets rykten förbjöd sina ministrar att delta i, vilket kan ha varit ett av statsministerns klarast lysande ögonblick under mandatperioden.
Om Ulf Kristersson menar allvar med att vara den vuxne i rummet bör han hålla sig och eventuella ministerämnen borta ifrån DJ-Battlet. Ministrar som framför dansshower framför viphyllor av mäklarbrickedrickande marknadsavdelningar må sända ut signaler, men de signalerna är inte ansvar och mognad.
Samtidigt är det inte konstigt att skildringen blir platt. Går man bara omkring på gatorna under Almedalsveckan blir allting yta. Då stannar intrycken vid broschyrer och gratis småpryttlar. Man lyssnar artigt i montrar under de billigaste partytälten från Classe O eller snor åt sig gratis cappuccino i stormontrarna som nån stackars arkitekt kontrakterats att rita – med ledord som ”hållbarhet” och ”oas”. Tricket i Almedalen är – förstås – att gå in på seminarierna. Gör man inte det är veckan inte värd mycket.
Almedalsveckan
Hur mycket mer värt är det om man faktiskt går på seminarier? Tja. Utbudet ökar för varje år, vilket innebär att djuplodande arrangemang ofta steks till förmån för kortare tillställningar. Folk är stressade. Panelsamtal tjugo minuter – och så vidare till nästa. Och så har vi ju det här med brusets logik. Att göra faktiska ”släpp” av nytt material, ny politik, ny bok under Almedalsveckan är en dålig idé. Det vet både Sveriges Radio, Alice Bah Kuhnke och alla andra.
Går man igenom årets program kan man förvisso hitta gott om seminarier som diskuterar gedigna rapporter och studier etc. Men många av dem är skåpmat. Nej, smartare är förmodligen att åka till Visby veckan före Almedalsveckan och sätta sig i Botaniska trädgården och läsa i kapp sig på sånt man inte hunnit under våren. Det vore en bra vecka för demokratin, det.
Fotnot: I spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Ledarsnack. Denna vecka om situationen för kvinnor i utanförskapsområden.
Läs också: