Sanna Rayman
På en dryg vecka har vi sett två dubbelmord i Stockholm samt ett mord på en ung pojke i Olofström. Två män sköts i Malmö, en dog. Och så har vi mordförsöket på två anställda på Arbetsförmedlingen i Borlänge.
Ja, den gångna veckan har varit så blodig att ”mindre” incidenter knappt ens hinner noteras. Som att en äldre pojke hotade att knivhugga en nioårig flicka på en skolgård i Malmö – och visade att han menade allvar genom att hålla en kniv mot hennes hals. Eller som att en flicka i yngre tonåren överfölls och utsattes för ett våldtäktsförsök klockan fyra (!) på eftermiddagen i Norrköping.
Kriminalitet och våld är det som oroar svenskarna mest, rapporterade Sifo/Ekot i torsdags. Det är föga förvånande givet ovan kavalkad. Ändå verkar det vara kutym att förse diskussioner om detta våld med ett skonsamt meta-filter mellan oss och våldet. Som om det gällde någon annan.
Våldet oroar svenskar
Sålunda kommenterades nämnda Sifoundersökning så här av en statsvetare i Sveriges Radio: ”Det har varit mycket kring våld och säkerhet, om polisen, om gängskjutningar och liknande i medierapporteringen under en ganska lång tid.”
I inslaget konstateras även att en hög oro bland kvinnliga pensionärer i södra Sverige kan tänkas ”hänga ihop med rapporteringen om dödligt våld i exempelvis Malmö”.
Jo. Eller så hänger det ihop med själva våldet?
I Dagens Industri berättade Svenskt Näringslivs regionchef i Skåne, Rolf Elmér nyligen att oroliga företagare hör av sig till honom med anledning av utvecklingen i Malmö. Elmér säger att han är bekymrad över "mediebilden av Malmö" och berättar att han försöker "nyansera bilden”.
Även andra vill nyansera. I Dagens Nyheter mätte Ipsos fram att 42 procent att befolkningen anser sig är ”tryggare än den bild som framkommer i medierna”. (Ja? Är det inte tämligen självklart att en mediebild präglas av mer otrygghet – poängen med nyheter är ju trots allt att återge händelser utöver det vanliga?) DN:s vokabulär för de 42 procenten är att "större delen” av svenskarna anser att medierna skildrar samhället för mörkt.
Ett annat sätt att beskriva samma mätning skulle förvisso kunna vara att 49 procent av svenskarna anser att deras verklighet är minst lika mörk som mediebilden: 26 procent anser att medierna skildrar otryggheten korrekt och 23 procent finner rentav rapporteringen för ljus. Men vem är jag att ifrågasätta DN:s mediebild av en mätning?
Det verkar vara kutym att förse diskussioner om detta våld med ett skonsamt meta-filter mellan oss och våldet. Som om det gällde någon annan.
Givetvis är medierna högst relevanta i så måtto att de berättar vad händer, men det kan man svårligen invända mot. Hoppas jag.
Nej, folks oro drivs av mer konkreta faktorer än så. Ta till exempel insikten att inte kunna parera en ökad brottslighet. Vi vill kunna förhandla ner vår otrygghet, köpa eller ducka oss trygga. Om staplarna för inbrott rakar i höjden köper vi säkerhetsdörr eller investerar i ett larm. Om krogvåldet ökar kan vi stanna hemma. Alla sådana strategier är långtifrån önskvärda, men de existerar i alla fall.
Men när våldtäktsförsök, som ovan nämnda i Norrköping, inträffar en vanlig vardag, vid den tid då folk är på väg hem från jobb och matinköp finns inga rimliga strategier – och då är det svårt att inte misströsta. Oron som växer beror inte på någon ”mediebild”. Folk gör helt enkelt en korrekt analys av läget.
Sanna Rayman är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Till vardags är hon debattchef på Dagens Samhälle.
Läs också:
Kvinnor borde varnas mer och peppas mindre
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.