Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanna Rayman

Det är inte bara annorlunda barn som behöver studiero

Att förfäkta små klasser är i regel en vänsterståndpunkt, medan folk till höger gärna anför att det saknas forskningsstöd för att stora klasser är negativt.Foto: TT NYHETSBYRÅN
Hörselkåpor, skrubbar och toaletter överlevnadsstrategier för att ta sig från morgon till eftermiddag.Foto: CATA PORTIN / SVD / SCANPIX / SVENSKA DAGBLADET SCANPIX SWEDEN

När kontorslandskap allt mer omtalas som ett arbetsmiljöproblem borde vi tänka på eleverna i klassrummen.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

”Fler kommuner satsar på resursskolor – en ifrågasatt lösning”. Så presenteras nyheten i P4 Sörmland om att Katrineholm, Nyköping och Strängnäs finns bland de kommuner som nu tänker erbjuda elever med stort stödbehov resursskolor med ”en lugnare studiemiljö med utökat lärarstöd och egna avskärmade arbetsplatser i klassrummen”.

Det hela beskrivs som omstritt och ifrågasatt. Nä då. Det är inte själva studieron och lärarstödet som ifrågasätts – sånt är väl fortfarande någorlunda accepterat. Däremot anses resursskolorna tveksamma. De riskerar ”stänga ute elever från vanliga skolan och stämpla dem som annorlunda”. 

Om resultaten inte vore så förödande hade den nästan varit lustig, denna evinnerliga ambition att aldrig stämpla någon som olik någon annan. Som om annorlundaskap blir till först när någon erkänner dess existens – inte redan innan, när någon bär erfarenheten av att vara annorlunda. Och som om folk inte skulle må bättre av att få sina särskilda egenskaper erkända och accepterade – snarare än förnekade och blundade för.

Inkludering ifrågasätts

Debatten kring inkluderingen i skolan tog fart redan under valrörelsen förra året, men fick verkligt bränsle när Kalla Fakta i början av december kunde visa exakt hur många skolelever det är som inte orkar gå och inkludera sig i klassrumsmiljöerna varje dag. Att skälen till hemmasittandet lär variera kan vi utgå ifrån, det finns inte en lösning på de 5 500 kartlagda fallen. Men det är ingen vågad gissning att resursskolornas recept – mindre klasser, lugn studiemiljö och mer lärarstöd – är bra för de flesta barn, också de som går i vanliga skolor. 

I ljuset av detta är det intressant att betrakta frågan om klasstorlekar, en av alla dessa frågor som sorgligt enkelt kan placeras in i det blockpolitiska schemat över skolståndpunkter. Att förfäkta små klasser är i regel en vänsterståndpunkt, medan folk till höger gärna anför att det saknas forskningsstöd för att stora klasser är negativt. (Att de respektive ståndpunkterna råkar sammanfalla med hur mycket skatt man vill kunna argumentera ut ur folks plånböcker eller vilken effektiviseringspotential man vill klämma ur personalen har förstås ingenting med något att göra!)

Klasstorlekar i Sverige

Personligen förstår jag inte hur man kan tro att klasstorlek inte är en faktor. Kanhända inte numerären i sig, den kan säkert skifta mellan länder och situationens art, men givetvis spelar det in. Är det inte tämligen självklart att ett kulturellt mer hierarkiskt land som Sydkorea kan ha stora klasser, medan ett land med faiblesse för det platta och icke-hierarkiska ledarskapet som Sverige kommer behöva stanna vid färre kids i rummet? Att ett land där ordet katederundervisning i sig skapar hätsk debatt inte kan förlita sig på massföreläsningens stordriftsfördelar? 

Aktivitetsbaserade arbetsplatser och kontorslandskap omtalas allt mer som ett arbetsmiljöproblem som sänker produktivitet och koncentration. Här, liksom i skolan, är hörselkåpor, skrubbar och toaletter överlevnadsstrategier för att ta sig från morgon till eftermiddag. Alla som jobbat på kontor har någon gång sagt: ”imorgon sitter jag hemma och jobbar, jag har en massa viktigt jag måste få undan”, apropå hemmasittande.

Vi borde alla påminna oss att även skolelever har ”något viktigt de behöver få undan”.

 

Läs också:

Talmannen bör bli årets svensk