Sanna Rayman
Om några veckor utser tidskriften Fokus Årets Svensk. Poängen med utmärkelsen är att belöna någon som ”visat prov på självständighet och originalitet i ett land som på gott och ont gillar det samstämmiga och välanpassade”.
Fast…originalitet? En ”årets svensk” ska väl ändå vara lite typiskt svensk? Regelstyrd, behärskad och konsensusinriktad, till exempel? Kanske en som…
uppträder städat och korrekt
talar med trivsam dialekt
nätdejtar och pratar om sin bättre hälft som en jämbördig partner
skyndar långsamt
låter alla vara Lucia
inte är någon bråkstake
förenar förnyelse med tradition
prioriterar julfirande framför jobb
Japp. Jag syftar förstås på vår talman, Andreas Norlén, som strax före jul förklarade att:
”Den här regeringsbildningsprocessen har nu pågått länge. Alltför länge. Men den är inte oändlig. Senast onsdagen den 23 januari tar den slut.”
Vid det laget hade han både hämtat pottan, vatten och letat lejon i garderoben och läst en extra saga. Men till slut satte han en deadline – efter jul. Man måste ju få ha skinkan, Kalle Anka och tjugondag Knut i fred. Det var något rörande över den återhållna irritation som skymtade hos talmannen då. Man känner igen stunden när den sista droppen når en snäll och tålmodig mans bägare.
När Norlén intervjuades i Kvartals Fredagsintervju i november fick han frågan om han som talman haft nytta av lärdomarna från sin föräldraledighet. Den artige Norlén svarade han att han ville avhålla sig från dylika paralleller. Men nog har han haft användning av sitt tålamod, även om det inte prövats av tvååringar.
En del tycker att Norléns tålamod har varit för stort. De områden där han agerat nydanande har bland annat handlat om detta - han har varit frikostig med sonderingstiderna och låtit processen ha en lugn lunk, snarare än marschfart. Han hänvisar sitt försiktiga agerande till det politiska läget, men vad talar egentligen för att ett låst politiskt läge skulle lösas upp av mjuka händer?
Norléns stillsamma sätt är förvisso en lisa för själen. I en tid då det offentliga samtalet består av spott och fräs i sociala medier, citerar han Charles Dickens och är kolugn. Men, alltför mycket konflikträdsla och följsamhet blir en nackdel. Att vi fortfarande är utan regering beror delvis på talmannens ovilja att pusha hårdare. Sveriges politiska knut är alltför hårt åtdragen för att en lösning ska kunna vädjas fram.
All tidsspillan var dock inte meningslös. Visst föreföll det onödigt att låta Annie Lööf sondera, givet vad vi redan då visste om partiernas positioner. Men det gav henne en möjlighet att själv upptäcka det som redan var känt. Ibland är det klokt att låta ett skeende ha sitt förlopp. Dessutom rättvist att alla får vara Lucia. Svenskare blir det inte.
Klart talmannen ska ha pris! Om inte annat den nya utmärkelsen ”Årets Oxenstierna”, tänkt att gå till ämbetsmän ”som har bidragit till att vidmakthålla integritet och oväld”.
Och tro mig – oavsett vem som blir statsminister den 23 januari lär vi alla sakna perioden då talmannens vänliga östgötska skildrade samtiden via Dickens:
“Det var den bästa av alla tider, det var den sämsta av alla tider.”
Vet ni förresten hur det stycket fortsätter?
”Det var visdomens tid, det var oförnuftets tid.”
Vår självgodhet gör att Sverige tappar inflytande i EU, menar journalisten Ylva Nilsson i programmet Ledarsnack (nedan). Programledare: Patrik Kronqvist.