Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sanna Rayman

Därför är nattvandring inte svaret på rånvågen

Se det senaste avsnittet av Ledarsnack!
Polisen upprättar avspärrningar i samband med en skottlossning i Malmö. Foto: TOMAS LEPRINCE
Mobiltelefoner och dyra jackor är sådant som rånarna vill komma åt. Foto: KRISTOFER SANDBERG

Svaret på rånvägen blir nog snarare ett innesittarsamhälle än nattvandrande föräldrar. 

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Civilsamhället, tredje sektorn, den ideella sektorn, den idéburna sektorn. Kärt barn harmånga namn. Andra kanske snarare tänker på det som folkrörelser, föreningsliv eller helt enkelt det sociala kittet mellan oss. Föräldrarna som ordnar disco för lågstadieklassen, fotbollslagstränarna, scoutledarna och bullbaken till julmarknaden.

Nattvandring är en annan civilsamhällesaktivitet, som hängt med länge. De flesta av oss som tillhör dagens föräldrageneration har förmodligen egna minnen av nattvandrande föräldrar under särskilt ansatta helger. Insparkar, skolavslutningar, valborgsaftnar och ett rave i en industrilokal. Vilda hemmafester med häxblandningar, klotter, fyllekörda mopeder och epa-traktorer. (Jaja, jag är från landet.)

På många håll i Stockholm har det blivit allt vanligare att ungdomar rånar barn på mobiltelefoner, jackor och de pengar man nu kan skaka ur en elvaåring. Under vintern och våren har det talats om en ”rånvåg”, vilket förstås skrämmer många föräldrar.

Tanken att fem-sex-sju 16-åringar skulle omringa och slå ens barn i magen är förfärlig. Perspektivet att barn i dag har för dyra jackor och prylar har lyfts, men det är en diskussion lika orimlig som korta kjolar på våldtäktsoffer.

Dålig uppslutning för nattvandringsprojekten

Tilltagande otrygghet skapar oro i många föräldraled, vilket gör att några slagningar i mediearkiven från i höstas och framåt ger ymnigt med träffar på olika försök att starta upp nattvandringsorganisationer runtom i landet. 

Ibland är försöken lyckosamma och sker i samverkan med både polis och kommun. Men slående är också att nattvandringsprojekten ofta håvar in fler lajks på Facebook och hyllningar i lokalmedia än man håvar in faktiska nattvandrare. Dålig uppslutning tycks vara ett återkommande problem. Vad beror det på?

Livspusslet spelar säkert in, men den förklaringen räcker inte. Vad det handlar om är också att nattvandring är något som fungerar inom ett lokalsamhälle. Jag vill inte att mitt barn svinar och stökar, alltså går jag ut och agerar bromskloss. Strategin förutsätter att de inblandade känner ägarskap och ansvar. 

Bland många tragiska detaljer i de fruktansvärda mord vi sett i Sätra under den gångna veckan märker en sak ut sig: en av de mördade pojkarna var själv engagerad i att nattvandra och försöka göra Sätra tryggare. Det är, ironiskt nog, ofta i de mest utsatta områdena vi i dag kan se det största engagemanget: viljan att styra upp sitt område. Man vill leva i trygghet.

Otryggheten speglar ett kluvet samhälle

Förhindrande av rån och upplopp har inte brukat höra till nattvandringsuppgifterna. Riskerna ter sig högre om man ska försöka störa ut knarkhandeln i centrum med sin närvaro än om nattvandrandet mer handlar om att hjälpa överförfriskade tonåringar att spy och komma hem. På en del håll har nattvandrare rentav överfallits och misshandlats. Givetvis sänker det benägenheten att vilja delta.

Mycket av den otrygghet vi ser i dag handlar om samhällets kluvenhet. Att vi inte är ett samhälle, utan flera. Känslan av ansvar och ägarskap splittras. Uppmaningarna om att nattvandra får därmed en annan klang, som vore det nån sorts medborgargarde light i nattvandrarkläder. Hålla koll på ungarna? De sitter ju hemma och gamear? (Och slipper bli rånade.)

Från nattväktarstat till nattvandrarstat. Snart framme vid innesittarsamhälle.

 

Läs också: Var är barnperspektivet när unga blir rånoffer?