Sanna Rayman
Coronavirusets framfart har öppnat små titthål in bakom kulisserna i Kina. Å ena sidan maktens förmedlade självbild: blixtsnabba sjukhusbyggen, en skyddsklädd läkare som räcker frukt till en äldre dam i en renbäddad sjukhussäng. Välproducerade videoklipp som visar hur staten massdesinficerar kontanter och tapper vårdpersonal som rakar håret för att mota smittor. Sjuka patienter som får höra kampsånger till republikens ära.
Å andra sidan hinkar på rad i ett nybyggt sjukhus där taket läcker som ett såll. En hyresgäst som filmar ner på gården där ännu en liksäck – från trappen mittemot – lastas in i en skåpbil. När lasten är bärgad drar chauffören av sig engångshandskarna och kastar dem på en överfull soptunna. För vem hinner tömma sopor nu? Vem orkar vara noga med riskavfall?
En kvinna trycks mot marken av poliser, för att hon inte bär munskydd, skrikandes att hon inte har råd. En hjärtskärande innovation i en hiss, där någon har tejpat en upp engångsmugg intill en frigolitskiva full med tandpetare. På så vis kan varje hissanvändare ta en ny tandpetare, trycka på en knapp utan att vidröra den och slänga tandpetaren i muggen. Riskminimering i en vardag där risker finns överallt.
Corona sprider sig
I onsdags tog Stockholmsbörsen ett glädjeskutt uppåt, då kinesiska myndigheter för tredje dagen i rad uppgav ett lägre antal nysmittade än dagen före. Uppenbarligen saknar Stockholmsbörsen lungor och njurar att oroa sig för. Visst, kanske planar smittan i Wuhan ut, det får tiden utvisa. Men, samtidigt har Kina återgått till sina gamla, snävare, diagnoskriterier, vilket kan påverka talen nedåt. Dessutom tar antalet smittade fart på andra håll – och det handlar inte längre bara om resenärer från Kina.
I Iran poppade fem fall upp på ett bräde – varav två döda. Ytterligare fem inväntar testresultat. Ett fall i Kanada upptäcktes nyss – hos en kvinna som just kommit hem från Iran, vilket tyder på betydande mörkertal där. I såväl Japan som Korea växer antalet smittade snabbt. Japanska myndigheter råder riskgrupper att undvika folksamlingar, koreanska ber folk att hålla sig hemma och Iran stänger skolor och universitet.
Hur klarar samhället en stor epidemi?
Tycks det överdrivet? Visst, fortfarande räknas Koreas fall ”bara” i hundratal, på andra håll är det än färre. Men när spridningen är i gång måste man anta fler fall bakom varje bekräftat. Alla moderna länder kan hantera enstaka fall, men krisberedskap handlar inte bara om de två-tre procent som riskerar att dö, utan också om att stävja oreda.
Vad händer om stora delar av samhället blir sängliggande i veckor? I vården, i äldrevården, polisen, matbutiken? Hur pallar centrala samhällsfunktioner? Finns mediciner och skyddsutrustning i ladorna? Vid vilken punkt börjar också våra soptunnor svämma över – för att till sist toppas med riskavfall, ditkastat i uppgivenhet och filmat på avstånd?
Än så länge är råden från regering och myndigheter få, det enda vi vet är att vi inte längre bör resa till Kina. Samtalet måste nu ske med större konkretion.
I december i år ska Åsa Kullgren lämna sin utredning ”Hälso- och sjukvårdens beredskap och förmåga inför och vid allvarliga händelser i fredstid och höjd beredskap” till regeringen. En förhandsvisning av de insikter hon nått hittills vore lämpligt, pronto.