Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sanna Rayman

Alliansens skilsmässa är rena rama farsen

Nej, Alliansens skilsmässa är inte romantisk, men en skilsmässa är det likafullt. "We'll always have…Högfors?" Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Fyra månader efter låter de borgerliga partiledarna som att de egentligen aldrig ville ha med varandra att göra.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Fantomsmärtorna i den forna alliansen gestaltar sig som ett överflöd av partispinn som fyller spalterna. Ulf Kristersson slår fast att C och L är stödpartier. Annie Lööf och Jan Björklund avslöjar i långa intervjuer att de båda anade ugglor i moderatmossen redan 2017. Som i alla kärleksdramer är det strid om efterhandskonstruktionen. Vem bedrog vem? Vem lämnade vem först? Vem är skurk och vem är övergiven hedersknyffel? 

Det är intressant att C och L nu medger att de såg klyftan för längesen. Det märkliga blir då att de ägnat två år att spela blinda för den. Alla andra har sett splittringen – och undrat. Inför valet besvarade samtliga partiledare i alliansen frågor på temat med versioner av Goddag Yxskaft. 

I stället för att acceptera att det fanns flera scenarier och berätta något om sina överväganden, envisades man med att plan A var Det Enda Tänkbara. Slingerbultandet var så uppenbart att det är ett under att man fick några röster alls. Fyra månader senare låter de som att de aldrig ville ha med varandra att göra egentligen. Du, din knöl – dig blev jag besviken på redan 2017! 

Alliansens svåra skilsmässa

Jaha, så varför gick ni till val med varandra? Farsen fulländades när Jan Björklund häromdan varnade för att alliansen riskerade att dö om Ulf Kristersson inte passar sig. 

Varpå liket vände sig i sin grav. 

All denna svekdebatt är egentligen onödig eftersom M, KD, C och L alla har gjort vad deras kärnväljare vill. M-väljare vill inte ha nåt Löfvensamarbete, KD-väljarna slipper gärna svälja när liberaler mästrar dem, C-folket prioriterar anti-SD-ståndpunkten framför allt och L-väljarna, tja – de är väl kluvna båda två. 

Frågan nu är snarare vilka problem man skjuter på framtiden? Ett tänkbart svar är att partier sällan är nöjda med att bara behålla kärnväljare. Så hur växer man i detta nya politiska landskap? M kan ha ambitionen att återta väljare från SD, men varifrån hämtar C och L nya röster? Den senaste veckan har visat att det finns en pedagogisk utmaning i att vara ”liberal opposition” samtidigt som man utgör regeringsstöd.

Ilskan över Januariöverenskommelsen lär inte gå över

Löfven hann inte mer än läsa upp ministerlistan förrän debatten tornade upp sig kring kulturministern. Jan Björklund gav sig ut i medierna för att vara kritisk, vilket omedelbart påminde alla om att han valt den här regeringen. Detta kommer att upprepas. Vid varje tillfälle då C och L ska lajva opposition kommer de samtidigt påminna potentiella väljare om varför vi har den regering vi har. 

Förhoppningen är väl att den initiala ilskan ska blåsa över. Då kan det vara värt att påminna om Decemberöverenskommelsen. När Demoskop inför valet frågade väljarna ”Vad kommer du särskilt att minnas av den här mandatperioden?” dominerade Decemberöverenskommelsen överlägset. Det finns nog ingen anledning att tro att Januariöverenskommelsen faller i glömska den heller. 

”Dit jag ska kan du inte följa med. Vad jag måste göra kan du inte vara med om”, sa Humphrey Bogarts Rick till Ingrid Bergmans Ilsa när deras vägar skildes åt i slutet av Casablanca. Ty vägskälet fanns där, och sådana kan man inte svekdebattera bort. Man får vara glad över Parisminnena. 

Nej, alliansens skilsmässa är inte romantisk, men en skilsmässa är det likafullt. "We'll always have…Högfors?" 

Tja, så kan också ett slut låta. 

 

Fotnot: I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Ledarsnack. Denna gång om hur den nya skattereformen bör se ut.

 

Läs också:

Migrationsdebatten 2014 vill politikerna helst glömma