Sanna Rayman
Det är ingen vild gissning att många samtal under årets Almedalsvecka kommer att handla om hur fler utrikes födda ska få jobb. I evenemangsfloran syns bland annat Almega/Kompetensföretagen som ska diskutera en rapport där bland annat äldreomsorgen lyfts fram som en viktig "integrationsmotor".
Jo, det är väl bra. Men det är svårt att inte tänka tanken att det vore fint om äldreomsorgen kunde få vara bara äldreomsorg – i stället för ”motor” åt andra politikområden.
Språkkrav i hemtjänsten
För ett år sedan skrev jag i denna spalt att det inte nödvändigtvis är ett uttryck för rasism när vårdtagare i hemtjänsten ber att få slippa besök av personal med utländsk bakgrund. P4 Västernorrland hade just avslöjat att flera kommuner gick dylika önskemål till mötes, vilket möttes med kritik och förhastade slutsatser om rasism.
Hela debatten föreföll snarstucken och föga empatisk. Utan att läsa in rasism kan vi diskutera den trygghet det kan innebära för utlandsfödda åldringar att få kulturkompetent äldrevård på sitt hemspråk. Så varför tror vi att illvilliga bevekelsegrunder föreligger när svenska gamlingar önskar samma trygghet?
Under året som gått har ett antal pusselbitar tillkommit. I februari i år överlämnade Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sin rapport ”Vad har IVO sett 2017?” till regeringen. Rapporten innehåller IVO:s ”viktigaste iakttagelser” på området vård och omsorg och myndigheten skriver uttryckligen att ”I vår tillsyn ser vi bristande kompetens i det svenska språket som ett riskområde”.
IVO skriver att personal – trots genomgången språkutbildning – kan ha ”svårt att uppfatta önskemål från den enskilde, ta instruktioner från eller förmedla viktig information till annan personal (…) Detta kan i sin tur leda till att den enskilde får omsorgen och vården utförd på ett felaktigt sätt eller inte alls, och att det därmed uppstår missförhållanden eller inträffar vårdskador.”
Integration i äldreomsorgen
Nyligen har dessa risker och brister understrukits igen, denna gång i en granskning i Kommunalarbetaren där fackligt organiserad personal vittnar om att arbetsgivare i allt högre grad ignorerar språkkrav, vilket skapar potentiellt farliga situationer. Larm som ingen åker på, felmedicinering, oförmåga att dokumentera, skriva avvikelserapporter och göra beställningar eller ärenden. Äldreminister Lena Hallengren (S) har reagerat och lovar att säkra språkkunskaperna i äldreomsorgen, vilket fick TT att ställa den något näsvisa frågan:
”Ni har ju haft fyra år på er att göra detta?”.
Ministerns svar?
”Det är först på senare tid vi har fått signaler och blivit uppmärksammade på det här problemet.”.
Nåja. Frågan alltså var uppe i debatten i juni 2017. IVO pekade ut det hela som ett riskområde för regeringen i februari. Och vi behöver inte stanna där. I Stockholm flaggade stadens äldreomsorgsinspektörer för liknande problem redan 2007.
Förklaringen är snarare att politiker ständigt strävar efter att odla tulipanarosor. Å ena sidan ta hand om våra äldre enligt utlovad nationell värdegrund. Å andra sidan tycka att äldreomsorgen är en himla fiffig ”integrationsmotor”. Man behöver inte vara spådam för att se fallgroparna i det upplägget. Det räcker att läsa tidningen ibland – och en och annan myndighetsrapport.
Läs också: