Sakine Madon

Västerbotten känns som Flemingsberg

Vad har landsbygden bortom våra större städer gemensamt med miljonprogrammens förorter?

Ganska mycket.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

När jag i vintras flyttade upp ett lass möbler till Skellefteå i Västerbotten, för att arbeta och till större delen bo där, var det många som sade: Så annorlunda det måste vara! Men har man bott i miljonprogram, i mitt fall Gottsunda i Uppsala och Flemingsberg söder om Stockholm, finns det oväntat många likheter.

För det första: avståndet till makten. Trots att betydande delar av miljonprogrammen ligger i de större städerna är det mentala avståndet till makten enormt.

I Stockholm märks det extra tydligt, där invandrartäta förorter ligger en bra bit utanför tullarna. Många innerstadsbor har aldrig satt sin fot i områden som Fittja eller Rinkeby.

Landsbygden har även det fysiska avståndet.

Politiker i Stockholm ser inte hur politiska förslag slår mot lantbruket, industrin eller vad det må vara. De större riksmedierna bryr sig inte; och när de väl gör något reportage är vinkeln dyster.

Maktskuggan - avståndet till beslutsfattande politiker och rubrikskapande riksmedier - märks tydligt.


Det andra som slår en är slagsidan åt det röda i politiken. I Flemingsberg kunde Socialdemokraterna få egen majoritet i mitt gamla valdistrikt. I Skellefteå har Socialdemokraterna egen majoritet i kommunfullmäktige. Med undantag för mandatperioden 2002-2006 har partiet haft egen majoritet i ungefär 70 år.

Även de som skriver böcker om, eller på något sätt blir språkrör, för förorten eller Norrland är politiskt röda.

Så fort man slår på tv:n och ser en "förortsrepresentant" i någon debatt är perspektivet i regel givet.

För flera år sedan hade vi Gringo, efterföljarna går i samma fotspår.

Journalisten Po Tidholm, aktuell med sin bok "Norrland: essäer & reportage" ger också, föga oväntat, ett vänsterperspektiv på sakernas tillstånd. Exempelvis beskrivs musikern Matti Alkberg i Luleå, med vänsteråsikter, som intelligent och cool, i kontrast till "nyliberala" Tove Lifvendahl, tidigare ordförande för Muf och från Arbrå.

Liberaler förstår inte mycket, i Tidholms värld. Så förutsägbart.

Den eftersatta infrastrukturen är en ytterligare gemenskap. När innerstadsbor i Stockholm ständigt kräver nya satsningar brottas förortsbor långt ute på pendeltågslinjerna med att ens komma till och behålla arbetet trots dåliga kommunikationer.

I Skellefteå är drömmen att frågan om Norrbotniabanan ska väckas till liv igen. Regeringens ointresse provocerar.


Så har vi slutligen stoltheten och hjälpsamheten.

I de flesta förorter är man väldigt stolt över sitt område. "Norra B", norra Botkyrka, har prytt många t-shirts och kepsar. Och gissa om Skellefteborna inte är stolta över Skellefteå AIK nu när SM-finalen i ishockey drar igång mot Luleå. Hela stan är prydd med gult och svart.

I Flemingsberg kunde den arabiske grönsakshandlaren vinka in mig för att låna ut sin kärra när jag bar på tunga högtalare.

I Skellefteå visar min nyfunne vän, Kalle Boström, pensionerad mediesäljare, runt mig i några timmar på en söndag.

Man välkomnas, det finns en värme. I centrala Stockholm är man glad om man slipper en armbåge mot njuren för att man råkat stå på fel sida i rulltrappan till tunnelbanan.

Inte visste jag att en stad i Västerbotten kunde kännas så hemma.