Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sakine Madon

Väst måste sluta önsketänka om Turkiet

Turkiets president skapade rubriker när han nyligen berömde Hitler-Tysklands ”effektiva” presidentsystem. Ett bisarrt uttalande att skratta åt – om det inte vore för att det faktiskt finns turkiska politiker som hotar med folkmord.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Guvernören i min födelsestad Adana, Hüseyin Sözlü, höll nyligen ett tal där han sa att anhängare till PKK-gerillan samt det prokurdiska partiet HDP - det vill säga kurder - kan gå samma öde till mötes som armenierna under folkmordet för ett sekel sedan.

Efter det turkiska valet i somras, där HDP tog sig in i parlamentet, har hatet mot kurderna trappats upp. Ultranationalister har slagit sönder butiker och restauranger som ägs av kurder. I Istanbuls armeniska kvarter har ultranationalister skanderat att området måste göras om till begravningsplats. Stridsvagnar beskjuter bostadsområden i kurdiska städer, som omringas av prickskyttar. Övergreppen mot civila sprids tack vare sociala medier.

Nyligen sköts en välkänd människorättsadvokat, Tahir Elci, i huvudet när han höll ett tal med fredsbudskap. Så sent som i onsdags dödades tre kurdiska kvinnliga HDP-aktivister. Partiets ledare Selahattin Demirtas besköts i november, men den skottsäkra bilen tog kulan. Den som verkar för kurdernas rättigheter riskerar helt enkelt livet.

En demokrati skulle göra sitt yttersta för att sätta stopp på våldet. I Turkiet gör regeringen det motsatta: makthavarna piskar upp hatet. President Erdogan påstår sig slåss ”mot terrorister”, och med en tillräckligt elastisk definition av terrorister omfattas även oppositionspolitiker i HDP och vanliga kurder.

Yttrandefriheten är hårt ansträngd. Redan för några år sedan intog Turkiet den föga smickrande förstaplatsen på listan över länder som fängslar flest journalister. Reportrar som granskar regeringen riskerar åtal och fängelse.

Alltså: Erdogan vägrar acceptera valnederlag, fängslar oppositionella och journalister, samt drar i gång ett inbördeskrig i stället för att lägga militär kraft på att bekämpa Islamiska staten. Fram till i somras gick det utmärkt att förhandla med den kurdiska PKK-gerillan. Ett halvår senare ser vi den värsta våldsvågen sedan 1990-talet.

HDP:s Demirtas har träffande sagt: ”Vårt brott är att vi fick 13 procents av folkets röster och tog oss in i parlamentet". Nu ser han sina partikamrater skjutas ihjäl och fängslas, en efter en. Den tydliga signalen till kurderna är att en fredlig lösning i Turkiet är omöjlig. Att minoritetsvänliga partier, hur många gånger de än tar avstånd från våld, ändå kommer att anklagas för terrorism och för att vara fiender till staten.

I Sverige sa Stefan Löfven att vi ska ge Turkiet ”respekt och ett erkännande”, i samband med EU:s flyktingöverenskommelse med landet. Regeringen borde snarare försöka få EU och Nato att pressa Erdogan. De 700 miljoner kronor som Sverige betalar Turkiet för att stoppa flyktingar, hur har vi säkrat att pengarna inte går till Erdogans krig mot kurder? Om Sverige går med i Nato, betyder det att vi ska stödja detta Nato-lands övergrepp mot sin egen befolkning?

Erdogan är mer intresserad av att krossa kurderna än att bekämpa IS. Han är mer intresserad av Hitler-Tysklands presidentsystem än av demokrati. Det är på tiden att omvärlden slutar önsketänka om Mellanösterns så kallade föredöme. 

 

Läs också:Sluta fega i kampen mot jihadismen 

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor