Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sakine Madon

Varken höger eller vänster fattar klass

Borgerligheten förstår inte klassperspektiv, något den delar med tongivande vänsterdebattörer som försöker tala för arbetarklassen - ovanifrån.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Mina kusiner åt kinderchoklad till frukost, jag åt nästan alltid två portioner skolmat och på OBS! Stormarknad i Sollentuna rusade jag och syskonen till brödvagnen, bröd med utgånget datum för nästan inga pengar. I vuxen ålder är jag livrädd för skulder och ögonen söker sig av vana till det billiga. Att köpa skaldjur över disk känns så ovant och obekvämt att jag hellre låter bli.

Det har funnits ljusa sidor av att komma från under- och arbetarklass. Man blev hårdhudad. I familjen hejade vi alltid på fattiga länder i sportsammanhang: Imperialister kunde dra åt helvete! För att inte tala om Thatcher. Första maj var årets stora dag.

Och vi lärde oss att aldrig se ner på människor som arbetade med enkla jobb. Det har varit omöjligt att känna igen sig i den vänster som sätter prefixet skit framför jobb eller som menar att svenska studenter är en utsatt grupp.

 

Senaste numret av vänstertidskriften Arena har klass och klassmedvetande som tema. Inledningsvis handlar ledaren, typiskt nog, om medelklassen. Fram mot slutet där DN Kultur-krönikören Malin Ullgren skriver om Camilla Läckberg och frisyrer finns inte mycket handfast om klass, förutom texter om hemska USA och en lektion i klassmedvetande av Göran Greider.

Greider snöar inte in på begrepp som intersektionalism och han har poänger, även om han gör en obegriplig koppling mellan liberalism och rasism. Han menar vidare att man inte ska prata om fattigdom, utan om hela klassamhället. Men hur ska man komma åt fattigdom utan att beskriva fattigdomens jävlighet? Energi ödslas på en avlägsen överklass.

Jag jublar först när Greider skriver: När du ser en buss: tänk på busschauffören. I vårdcentralens väntrum: Se undersköterskan! När du kliver in i trappuppgången: Se de icke-spår som städaren lämnat efter sig.

 

För klass handlar om perspektiv. Att kalla sig vänster spelar mindre roll i sammanhanget, när man ängsligt bläddrar i Nöjesguiden och kräver att mamma och pappa fixar lyan på Södermalm i Stockholm.

När jag på denna plats har skrivit om barnfattigdom har jag fått arga reaktioner från vänsterskribenter i större tidningar för att jag föreslår riktat stöd till barn via skolan och föreningslivet, snarare än höjda bidrag via föräldrarna.

Däremot brukar samhällsengagerade, bland annat vänsterpartister, från socialt utsatta förorter höra av sig och instämma. De vet helt enkelt att många föräldrar kämpar på i motvind, men också att det finns föräldrar som vänder sig till flaskan, cigaretterna, drogerna, spelandet. Eller föräldrar som inte vet hur mycket barnen behöver i svensk skola, som kostar pengar.

För många barn spelar det mindre roll om föräldrarna får några lappar mer i bidrag, däremot skulle det hjälpa dem med avgiftsfria skolutflykter och en skola som inte utgår från att alla är från medelklassen.

Så kan perspektiven skilja sig åt. Borgerligheten är ointresserad av klass, dessvärre gäller det även liberaler. Inom vänstern finns åtminstone gräsrötter som förstår.

Greider skriver att vänsterns problem är organisatoriskt. Jag skulle säga att det är mängden vänstertyckare som påstås företräda en klass de inte förstår.