Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sakine Madon

Vänstern borde lära av Amineh Kakabaveh

Att konservativa islamister ser henne som fiende är inte konstigt. Den progressiva vänstern borde däremot inspireras av – och hålla hårt i – Kakabaveh, skriver Sakine Madon.

Amineh Kakabaveh är ingen vanlig Riksdagsledamot. Som tidigare peshmerga-krigare är hon en orädd röst i debatten om hederskultur.

Vänstern borde spetsa öronen, inte försöka tysta henne.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Kurd i förtryckets Iran, flicka i hederskulturen och från en mycket fattig familj. Att Kakabaveh tidigt influerades av marxismen och feminismen är lätt att förstå när man läser självbiografin ”Amineh - Inte större än en kalasjnikov” (Ordfront förlag), skriven med journalisten Johan Ohlson.

Som barn fick Kakabaveh arbeta hårt för att familjen skulle få mat, och snart kom kriget till deras kurdiska by. Med Khomeini vid makten slog islamisterna flickorna och skrek att de måste ”respektera hijab” och täcka sig.

Kakabavehs pappa torterades av flera män och kastades blodig utanför hemmet, där en liten Amineh fick försöka hjälpa honom. Flera äldre anhöriga utsattes för skenavrättningar, tortyr och förnedring. Byn förvandlades till ett helvete och hela Iran till ett stort fängelse.

Vid ett tillfälle när en general kom hem till familjen slog han till Amineh så hårt med sitt vapen att hon ramlade ner för en trappa, framför livrädda familjemedlemmar. När hennes mamma vädjade: ”Var tyst Amineh!” blev svaret ”De får döda mig, jag kommer aldrig att vara tyst!”

Tidigt drömde hon om att ansluta till den marxistiska kurdiska peshmergan Komala, och som 13-åring lyckades hon. I peshmergan bemöttes hon, en fattig flicka och analfabet, med respekt.

De kurdiska socialistiska rörelserna lockar många kvinnor även i dag, vilket man ser i exempelvis YPG och YPJ som krigar mot Islamiska staten.

Livet på bergen visade sig vara hårt. Kakabavehs bror som redan krigade hade vid tillfällen fått äta gräs och dricka sin eget urin för att överleva. Peshmerga betyder ”den som möter döden”, och hon berättar att det inte går att beskriva ”hur det är att se sina egna vänner dödade”, och den efterföljande lukten av slakteri.

I början av 1990-talet hade Saddam försökt gasa ihjäl kurderna vid gränsen till Iran och läget i regionen blev alltmer kaotiskt. Hösten 1992 lyckades Kakabaveh ta sig till Sverige som kvotflykting. Det beskriver hon som att komma ”från helvetet till himmelriket”.

Här kunde man sätta på spisen utan att få en elstöt, kvinnor kunde gå barbenta och det var tryggt.

På nio år gick hon från att vara analfabet till att ta universitetsexamen.

Men Kakabaveh upptäckte också dåliga saker. Som socialarbetare i Botkyrka söder om Stockholm såg hon hur vanligt det var att minderåriga var bortgifta och gravida. En kartläggning bekräftade att det såg illa ut i kommunen, men socialchefen bad Kakabaveh att inte prata högt om resultatet. Det kunde drabba invandrare, menade chefen.

När inte ens de fanatiska islamisterna som terroriserade befolkningen i hembyn kunde få tyst på henne, varför skulle hon hålla tyst här? Kakabaveh påpekar att man som feminist inte kan blunda för traditioner som förtrycker kvinnor. Hon tar strid mot religiösa friskolor, vill stoppa bidrag till föreningar som inte respekterar jämställdhet och hbtq-personer, och hon arbetar mot hederskulturen.

Att konservativa islamister ser henne som fiende är inte konstigt. Den progressiva vänstern borde däremot inspireras av – och hålla hårt i - Kakabaveh.

 

Läs också:

Röstjakt får MP att flörta med islamister

Vänsterpartiet sviker hotade förortskvinnor

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!