Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sakine Madon

Sverige är fortfarande ett paradis, Tavakoli

I debatten sägs det att svensk välfärd är raserad och att samhället har ”gått sönder”. Någon måtta får det vara på överdrifterna: mer resurser än någonsin går till vård, skola, omsorg.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Ett bra exempel på dåtidsromantik bjöd skribenten Borzoo Tavakoli på häromdagen, i DN Kultur (5/6). Han berättade om första gången han hörde talas om Sverige, i skolan i Iran. Enligt hans lärare var Sverige ett land där alla ligger med alla, överallt. Detta exotiska land fick Tavakoli senare att bli Sverigefantast. Han fick höra att den jämlikhet, trygghet, frihet och solidaritet som man fick kriga för i Mellanöstern redan fanns i drömlandet i norr.

Så långt är jag med. Även jag och min familj flydde till Sverige; för politiska flyktingar på vänsterkanten var Olof Palme unik på bästa möjliga sätt. Bland det första jag som barn fick höra min pappa säga, när vi kom till Sverige i mitten av 80-talet, var att här köar faktiskt alla, rika som fattiga. Ingen läkare går före i kön!

Polisvåld, förtryck, hierarkier och klassförakt neråt byttes ut mot trygghet och jämlikhet. Inte ens barn fick man slå. Sverige var fantastiskt – och Sverige är fantastiskt.

Tavakoli, med flera debattörer, menar dock att Sverige har förstörts. Världens en gång högst utvecklade välfärdssystem sägs ha monterats ner, med “svindlande hastighet”.

I själva verket går mer resurser än någonsin till vård, skola och omsorg (Dagens Samhälle, nr 6/2014). Granskningen, gjord av ekonomijournalisten Måns Wikstrand, visar att kommunernas skatteintäkter inte har påverkats av regeringens skattesänkningar i form av jobbskatteavdrag, sänkta arbetsgivaravgifter, rut- och rot-avdrag.

Visst sticker vi inte ut lika mycket som tidigare; de svenska välfärdsutgifterna närmar sig snittet bland OECD-länderna. Men det beror i huvudsak på att andra länder ökar sina utgifter, enligt välfärdsforskaren och ekonomen Andreas Bergh. Och ju större välstånd vi får, och ju rikare vi blir, desto mer välfärd kräver vi. Missförhållanden upptäcks och sprids som aldrig förr.

Visst har inkomstskillnaderna ökat de senaste decennierna. Vi följer en internationell trend, och att ”det ska löna sig att arbeta” betyder att den som arbetar ska ha mer än den som inte arbetar. Är det alarmerande? För den som tycker att alla ska ha lika mycket i inkomst, ja. För övriga finns lugnande besked: Vi har väldigt små inkomstskillnader i en internationell jämförelse, enligt Finanspolitiska rådet har inkomstskillnaderna knappt ändrats mellan åren 2006 och 2011. Enligt EU:s definition av fattigdom ligger Sverige och Luxemburg bäst till. Den andel som lever på ”mycket låg materiell standard” är nu nere på 1,3 procent.

Men varför glädjas åt det, när man kan deppa i DN? Det finns ingen hejd på eländet som Tavakoli tycks se. Han frågar i vilket annat land man ”väger de gamlas blöjor för att se om de har kissat ner sig tillräckligt mycket för att få en ny?”

Han är inte ensam om att ha missat att blöjvägning är något helt normalt inom äldrevården, det är en metod Socialstyrelsen rekommenderar. Det är för att precisera vilken blöjsort som passar vem, och hur ofta blöjorna behöver bytas.

Tavakoli och likasinnade oroar sig över Sveriges rykte utomlands. Ett tips: sprid inte oseriösa påståenden om svensk välfärd.