Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sakine Madon

Svenska journalister, en vit storstadsklick

Det stora bekymret är inte om journalister är höger- eller vänstervinklade, utan att de bor i samma kvarter.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

När några journalister häromdagen ville visa att våra medier inte är vänstervinklade, skickade de mig en länk till P1-programmet Epstein. Där medverkade skribenten Ann-Charlott Altstadt, som menade att journalister är höger: "Som vänstermänniska och som tänkande människa", har hon reagerat, berättade hon. Att medierna är vänstervinklade kände hon inte igen: "Vem kan tro det? En konspiration!", sade hon irriterat.

Mot slutet släpptes Rouzbeh Djalaie, chefredaktör för förortsbaserade tidningen Norra Sidan och grundare av Södra Sidan in. I all hast, men han hann säga det relevanta: medierna behöver journalister med andra postnummer än i städernas journalisttäta områden.

Den överdrivna medierapporteringen kring rutavdrag, som Altstadt nämner som ett bevis på högervridning, beror nog snarare på journalisters klassbakgrund. Frågan berör helt enkelt medelklassen. Det är ingen högeråsikt i allmänhet att älska skattelättnader för en viss sektor. Personligen är jag, tämligen liberal, tveksam till rutavdrag då jag tycker att barn ska lära sig städa upp sin egen skit.

 

Men för att återgå till Rouzbeh Djalaie. Ofta när jag har bläddrat i tidningarna som han jobbar med har ett slags innerstadsfilter saknats. Okonstlat har ungdomar med invandrade föräldrar intervjuats om aga, och fått säga fritt att de är för eller emot och vad de har för erfarenheter. Okonstlat har för- och nackdelen med nya moskéer diskuterats, hur skolorna fungerar, vad fler bostadsrätter innebär. Och så vidare.

Djalaie berättar att journalister förmodligen färgas mer av var de bor och vilka platser och kretsar de rör sig i, än av sin personliga politiska hemvist. Han ser en journalistkår som - både inom public service och i de kommersiella medierna - tillhör medelklassen, har svensk bakgrund, är från akademikerfamilj och bor i städernas kärnor.

 

Även Kerstin Ekberg, som för några år sedan skrev en rapport om var journalister bor, upptäckte tydliga mönster: i attraktiva medelklassområden, är koncentrationen av journalister stor. Och i överklass- och arbetarklassområden, finns få. I socialt utsatta områden knappt några alls.

Djalaie berättar om en bekant som jobbar på Sveriges Radio, som har flyttat till en Stockholmsförort. Hon vittnar om att hon som journalist har fått många nyhetsidéer och perspektiv som hon tidigare inte hade.

När jag frågar om Södra och Norra Sidans läsare har märkt av redaktionernas heterogenitet, är svaret: "Ja. Det skapar en tillit till oss som journalister som gör att vi lättare kan närma oss de svåra och känsliga ämnen som andra journalister 'utifrån' inte riktigt kan."

 

Ökad mångfald i tidningsredaktionerna ska med andra ord inte handla om "mångfaldsprojekt", något att "visa upp", utan om att göra bra journalistik och inte blunda för stora delar av dagens Sverige.

Rekryterar man slentrianmässigt journalister på Södermalm i Stockholm, Masthugget och Majorna i Göteborg eller journalisttäta kvarter i centrala Malmö, kommer problemen bestå.

Att Ann-Charlott Altstadt är "tänkande vänstermänniska" är inget problem. Det är det däremot att hon och så många av hennes kolleger håller till på Södermalm.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!