Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sakine Madon

Stoppa Erdogans krig mot kurderna

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har siktet inställt på kurderna – inte på Islamiska staten. Nato bör vara på det klara med vem det är man väljer att hålla i handen.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

32 unga volontärer, som ville bygga upp den IS-drabbade kurdiska staden Kobane, sprängdes till döds av en islamistisk självmordsbombare i staden Suric i Turkiet. Turkiets svar på händelsen: att bryta fredsförhandlingarna med PKK och bomba mot kurdiska mål. Märkligt kan tyckas, för utomstående. Borde inte Turkiet i första hand se Islamiska staten som det stora hotet?

För det första: det har Erdogan aldrig gjort, han har tvärtom låtit jihadisterna röra sig fritt vid gränstrakten nära Syrien. För det andra: kurdiska framgångar i kriget mot IS, och Erdogans bakslag i det turkiska parlamentsvalet i juni, gör att krutet nu läggs på att bekämpa kurderna. Är det något som verkligen intresserar Erdogan så är det makt.

 

I det nyliga turkiska valet var framgången för prokurdiska HDP historisk. Den här gången lyckades varken trakasserier vid vallokaler eller terrordåd mot HDP:s stora valmöte stoppa partiet från att klättra över världens högsta partispärr på tio procent. Men valframgången ser nu ut att få ett obehagligt högt pris.

Erdogan anklagar HDP för kopplingar till PKK och vill häva partiets parlamentarikers immunitet. ”Vårt brott är att vi fick 13 procents av folkets röster och tog oss in i parlamentet”, svarar HDP:s partiledare Selahattin Demirtas med en stor dos sarkasm. En farhåga är att HDP på lösa grunder kan komma att förbjudas. Med HDP ute ur leken vore Erdogans och AKP:s parlamentsmajoritet nämligen säkrad.

 

För många kurder finns ännu minnena av de blodiga åren på 1990-talet, när kriget mellan PKK och den turkiska staten pågick som mest intensivt, färska i minnet. Människor torterades, anhöriga ”försvann” och kurdiska byar bombades sönder och samman. Då var det turkiska soldater som med stolta leenden poserade med avhuggna kurdiska huvuden.

Att utvecklingen efter milleniumskiftet gick i rätt riktning – språkförbudet mot kurdiskan försvann och förtrycket lättade – var vi många som applåderade. Skulle EU-medlemskapet som lockbete äntligen ge en reell demokratisering?

Dessvärre ändrade Erdogan taktik. På senare år har ett flertal journalister fängslats, likaså kurdiska politiker. Lagstiftningen mot terrorism är så töjbar att till och med en dövstum analfabet för några år sedan dömdes till 6,5 års fängelse för att ha bedrivit propaganda. Så sent som för några dagar sedan blockerades prokurdiska tidningars och nyhetsbyråers webbsidor.

 

I den svenska debatten har önsketänkandet dock saknat gränser. Tidigare utrikesminister Carl Bildt påstod ogenerat häromåret att inga oliktänkande fängslas i Turkiet (TV4, 9/11 2013), ironiskt nog samtidigt som landet kritiserades för att fängsla flest journalister i världen.

Ska samma strutsmentalitet råda framöver? Nato håller Erdogan om ryggen, trots att den USA-ledda koalitionen mot IS har samarbetat med just de kurdiska styrkorna (YPG) som Turkiet nu bestämt sig bedriva krig mot.

Risken är att kampen mot IS tappar fart. Och Erdogan, föga intresserad av att bekämpa jihadisterna, är på väg att dra i gång ett inbördeskrig för att säkra sin makt. Är det vad Nato vill medverka till? Måtte det existera en plan B i kampen mot IS.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!