Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sakine Madon

Stå upp för rättvisa skattesänkningar

Sänkt skatt för arbetare borde vara en självklarhet i ett högskatteland som vårt. Ändå skälls det på jobbskatteavdraget som aldrig förr.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Så sent som i torsdags kväll, i TV4-debatten där smockan låg i luften när Stefan Löfven surnade till på Centerpartiets Annie Lööf, påstod S-ledaren att syftet med jobbskatteavdraget var att göra det värre för dem som redan har det svårt. Att löntagare får behålla lite mer av sina intjänade pengar skulle alltså, av någon outgrundlig anledning, vara elakt mot folk som har det tufft.

 

”Någonting har gått sönder i Sverige”, har socialdemokratiska politiker upprepat deppigt, och somliga tycks på allvar tro att jobbskatteavdragen har förstört välfärden. Att det läggs mer resurser till välfärden, än någonsin tidigare, tycks inte spela någon roll.

När jag härom veckan deltog i SVT-programmet ”Valet med Janne & Belinda” påstod den populäre Sebbe Stakset, från hiphopgruppen Kartellen, att det rentav är odemokratiskt med skattesänkningar. Regeringen är därmed odemokratisk, argumenterade han.

Man kan tycka vad man vill om regeringen, men problemet för under- och arbetarklassen är knappast att de betalar för lite skatt. Vari ligger rättvisan i att staten först tar en stor del av vår lön, för att sedan låta oss fylla i bidragsblanketter när vi inte har kunnat spara undan själva? Det är just för dem med lägre inkomster en extra tusenlapp är guld värd och verkligen betyder något.

 

Medelklasskändisar, i ”Medelklassupproret” mot sänkt inkomstskatt, har skrivit debattartiklar om att de inte vill ha fler jobbskatteavdrag. Det är väl klart att man inte bryr sig om en tusenlapp hit eller dit när man har det så gott ställt. Men varför skulle politiken utgå från folk som är så välgödda att de lider av konsumtionsångest? Och hur kommer det sig att det saknas vänsterdebattörer som reagerar på att svenska låginkomsttagare är beskattade upp över öronen?

När den nuvarande regeringen tillträdde hade Sverige högst skattetryck i världen. Men under de åtta år som gått sedan dess har skattetrycket minskat med 3,8 procentenheter, och låg i fjol på 44,5 procent. Ingen dramatisk förändring, kan man tycka. Sverige tillhör fortfarande de länder som beskattar arbete hårdast (ekonomifakta.se).

Och apropå ”de rika” har vi redan den högsta marginalskatten för höginkomsttagare i hela västvärlden. I vänsterns värld tycks det vara helt i sin ordning att bli lottomiljonär, men vill du tjäna pengar genom att arbeta hårt ska staten stå redo att hindra dig.

 

Den stora gåtan är dock varför alliansen inte bättre har försvarat sänkt inkomstskatt. År 2006 prydde en byggnadsarbetare en moderat valaffisch, och signalen var tydlig: svenska arbetare ska få behålla mer av den lön de sliter för morgon till kväll. I denna valrörelse har det dock låtit på Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som att jobbskatteavdraget primärt finns till för att skapa si eller så många jobb. Fyrkantigt, och måttligt engagerat.

När inte ens den borgerlighet, som gjorde arbetslinjen till sin, längre orkar försvara hårt slitande arbetares rätt att behålla mer av lönen, ser det mörkt ut i skattedebatten.

Om allianspartierna hamnar i opposition efter valet bör de fundera på hur de lyckades sjabbla bort en så viktig fråga.