Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sakine Madon

Sluta klaga, alla ni småbarnsföräldrar

Det påstås att samhället är hårt mot småbarnsföräldrar. På vilken planet lever den som tror det, undrar jag som nybliven förälder.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Alex Schulman skrev nyligen en krönika i Aftonbladet som delades flitigt i sociala medier. Han skrev att föräldrar borde få mer pengar för att slippa lämna barn på dagis: "Vi skadar våra barn, men det är inte vårt fel. Vi är tvingade att göra det. Tänk om staten kunde förstå det här" (Aftonbladet, 8/9). Samhället påstods tvinga honom att lämna sin lilla dotter på förskola och arbeta.

Inte ens en kändis, gissningsvis inte särskilt fattig, som har alla möjligheter i världen att stanna hemma mer med sitt barn och dessutom bor i Stockholm där vårdnads-bidrag erbjuds, tycks kunna hålla sig från att beklaga sig över läget för småbarns- föräldrar.

 

Schulman är långt ifrån ensam att klaga på denna grupps tillvaro. I samband med att regeringen lanserade det femte jobbskatteavdraget förklarade exempelvis en mammaledig i ett radioinslag att det är orättvist, för "det ska vara lika". Hon fick ju inte ta del av det nya jobbskatteavdraget under sin föräldraledighet. Som om det vore djupt orättvist att den som jobbar får lite mer.

I samma radioinslag fick jämställdhetsministern den märkliga frågan om regeringen inte vill att folk ska vara föräldralediga. Ministern i fråga, Maria Arnholm, svarade bra: "Med världens mest generösa föräldraförsäkring så signalerar vi verkligen skaffa barn och var hemma med dem" (P1, 13/9).

Sverige har en unikt generös föräldraförsäkring, det är inte synd om oss som får barn, inte ett dugg. Till skillnad mot Alex Schulman & co känner jag mest tacksamhet till omgivningen och samhället. Inte minst till kolleger som får ta ett större ansvar under min föräldra-ledighet.

 

Som arbetskamrat eller arbetsgivare förväntas man även gilla läget när småbarnsföräldrar rusar tidigare till dagis eller behöver rycka ut på diverse avslutningar. Inte gråter kolleger som ställer upp, en del barnlösa, ut i medierna för det. När skänkte "utsatta småbarnsföräldrar" senast dem en liten tanke?

I Sverige är gratis mödravård, gratis barnavård och allt därtill självklarheter. Mitt barn kommer att få näringsriktig skolmat fem dagar i veckan, när det i många länder förutsätts att en förälder (mamman) ska vara hemma och laga lunchen. Vi behöver inte blicka längre än till Holland för att inse hur fantastiskt bra vi har det.

Vi har barnbidrag, föräldrapenning, flerbarnstillägg, ersättning för vård av sjukt barn med mera, med mera. Och ja, vi har dagis, Alex Schulman, där personal tar hand om våra barn så att vi ska kunna arbeta. Tacka kvinnorörelsen för tidigare strider. Trots allt detta stöd, så mycket klagomål.

I våras uppstod debatt när en kaféägare i Stockholm fick nog och satte upp en skylt som förklarade att kaféet hädanefter är barnfritt. Till saken hör att kafépersonal hade bränt sig på varm vätska på grund av stojiga barn till föräldrar som fikade och inte höll uppsikt över sina barn.

 

Några andra fik hade förklarat att barnvagnar av utrymmesskäl inte får plats hos dem. Småbarnsföräldrar ropade genast att de var diskriminerade. Vad sägs om att någon gång försöka förstå omgivningen?

Att sluta se fel hos andra, eller "samhället", stup i ett? Vi lever i rena paradiset för småbarnsföräldrar.