Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sakine Madon

Sluta gulla med vännen Erdogan

När den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan kom på besök gjorde utrikesminister Carl Bildt sitt yttersta för att ge bilden av att Turkiet, i alla hänseenden, går i rätt riktning.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

I Dagens Industri (6/11) skrev Bildt att Erdogans Turkiet är på rätt väg. Han nämnde inte att flera tusentals folkvalda, oppositionella och journalister har häktats eller fängslats de senaste åren. Utrikesministern berömde i stället den turkiska regeringen för att tillåta undervisning på kurdiska.

Att människor inte längre straffas för att använda ett språk - de kurdiska bokstäverna w, q och x tillåts numera - skulle också kunna ses som en självklarhet för varje land med minsta anständighet.

Sommarens händelser vid Taksimtorget i Istanbul, då fredligt protesterande människor möttes av brutalt polisvåld och kallades vandaler av premiärministern, får den svenske ministern att rikta kritik – mot EU. Hur väl har EU lyckats med Turkiets utveckling, menar Bildt att vi ska fråga oss. Turkiska makthavare tycks däremot vara fria från ansvar.

 

Utrikesministern borde ha lyssnat till den turkiske författaren Ismail Besikci när även han nyligen besökte Sverige. Som universitetslärare hade Besikci ett intresse för landets kurder som kom att straffa sig. Han fick ett fängelsestraff på över 100 år, men tack vare påtryckningar från EU och omvärlden släpptes han efter 17 år bakom galler.

Besikci, hedersmedlem i organisationen PEN som uppmärksammar förföljda författare, ses likt andra människorättskämpar som demokrater i omvärlden samtidigt som de anklagas för terrorism och bristande patriotism på hemmaplan.

Engagemang för minoriteters rättigheter, eller nämnandet av folkmordet på kristna för snart ett sekel sedan, är allt annat än riskfritt.

Under sitt Sverigebesök gav Besikci en dyster bild av den politiska utvecklingen. Enligt journalistorganisationen Committee to Protect Journalists har Turkiet för närvarande flest fängslade journalister i världen. Den som nämner kurdfrågan i politiska sammanhang riskerar långa fängelsestraff.

 

Jakten på terrorister, i sig en vällovlig syssla, har gått så långt att en dövstum farbror, tillika analfabet, har dömts till fängelse för att ha bedrivit propaganda.

Hur kommer sig detta i ett Turkiet där Erdogan med sitt AK-parti såg ut att på allvar vilja införa demokratiska reformer? AK-partiet är i dag i en maktställning där det inte längre gynnas av demokratiska reformer på samma sätt som tidigare. Det primära målet för Erdogan är inte att blidka människorättsorganisationer eller EU, det är att stärka sin maktställning på hemmaplan.

Om Erdogan inte tjänar på en fri press, kommer fri press inte stå högt på dagordningen. Däremot gynnas han av att exempelvis öka den politiska kontrollen över ett rättssystem och en militär som länge varit i maktkamp med AK-partiet.

 

Den turkiska inrikespolitiken till trots, är påtryckningar från EU inte meningslösa. Erdogan visar med det aktuella Sverigebesöket att det finns ett intresse att närma sig EU. Vänskapen mellan den turkiska och den svenska regeringen är påtaglig, men den som är en genuin vän är också ärlig.

Då duger det inte att kalla politiska bakslag för utveckling, maktfullkomlighet för föredöme och fel väg för rätt väg.