Sakine Madon

Skriet från Danmark

Yahya Hassan, tonårig dansk-palestinsk poet, hotas och kritiseras för att ha gett sig på sina egna och islam. Hans rätt till sin berättelse borde vara självklar.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Den går rakt in, diktsamlingen ”YAHYA HASSAN” (Nordstedts), och jag känner igen mycket. Det raka språket, parabolerna, kusingiften, bortgiften, identitetskrisen, släktingar med sockersjuka, kurden som har kiosken, häleriet, busungarna och moskébesökare som säger en sak men gör en annan. För att inte tala om alla svåröversatta arabiska uttryck. Hassan hade lika gärna ha kunnat växa upp i min gamla trappuppgång i Uppsalas invandrartäta Gottsunda.


Orden ropas ut i versaler, och det finns många jävligheter att berätta. Ilskan riktas mot föräldrarna, imamer, araber, ”GELLERUPBLATTAR” och poliser. När de flesta skulle tona ner sig, fräser han rakt ut: ”MINA FÖRÄLDRAR SKULLE ÖNSKA JAG VAR OFÖDD OCH JAG ÖNSKAR DEM SAMMA SAK”.

Våldet är den röda tråden. Från krig som drabbar palestinier till pappans grova misshandel av barnen och mamman, till sina egna slag. Offret blir förövare. Han skriver om hur han rånar en kvinna med epilepsi och filmar en gråtande naken tjej som han sedan plågar med utpressning.


Han beskriver Somalia som ”AFRIKAS RÖVHÅL”. Han skriver ”TITTA EN JUDE VI SKA ALLA TYCKA SYND OM” och om ”AFGHAN TALIBAN” som sägs vara ”24 I VERKLIGHETEN OCH 17 PÅ UPPEHÅLLSTILLSTÅNDET”. Religion står inte högt i kurs. Hassan han hatar slöjor, Koraner och profeter. När landsmännen omfamnar tron är det han ser “HELIGA ORD OCH HÄLERIVAROR”.

Det upprepas i boken att han saknar empati, men visst finns den. Lillebror får hans strumpa så att pappans slag mot fötterna ska mildras, och han försöker varna systern som ”ges bort” till en familjebekant. Han ville egentligen fylla fickorna ”MED FRUKT”, skriver han, men de var fyllda ”MED PENGAR MED KNIVAR MED BLOD”. Det sket sig.


Aftonbladet kulturs recensent Athena Farrokhzad har skrivit att Hassan har ett ansvar, att hon själv inte skriver om vissa erfarenheter inför vita, att hon tänkte “fan” när hans bok kom ut eftersom den enligt henne gynnar Danskt Folkeparti (22/1).

Farrokhzad säger sig inte hålla med om Hassans förklaringsmodeller. Men han ägnar sig inte åt teoretiska modeller, han är en debuterande artonåring som beskriver sin verklighet. Den finns där oavsett Farrokhzads, eller rasisters, önskebilder eller agendor. Att ta vara på denna berättelse från samhällets botten utesluter inte kritik mot majoritetssamhället eller mot den utbredda islamofobin.

Låt Hassans ilska flyta upp och plocka upp trådarna: Hur har ”våra” föräldrar, som tvingats fly, fått bearbeta tortyr, förnedring och våld? Hur hindras våldet att gå från en generation till nästa? Hur stoppas bortgiften och förtryck?


Journalisten Evin Rubar visade för flera år sedan, med dold kamera i SVT, att svenska skolor duckade när invandrarbarn misshandlades hemma. Vad talar för att det är bättre i dag? Skribenter grubblar fortfarande på om sim- och sexualundervisning verkligen är nödvändigt för alla barn.

Konflikträdsla och bortviftande är så bekvämt. Men som den briljante dansk-palestinske Yahya Hassan har sagt i intervjuer: Hur kan något någonsin förändras om man håller tyst?