Sakine Madon

Skratta inte åt Nordkorea. Skrik!

Nordkorea - granne med Samsung och Gagnam style, en overklig diktatur, med nyhetsuppläsare vars hysteriska hyllningar till Kim Jong Un vi gärna fnissar åt.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är lätt att skratta åt Nordkorea. Men jag kommer att ha svårt att göra det efter att ha läst "Flykten från läger 14", en bok om den unge Shin Dong-huyks år i och flykt från ett av de nordkoreanska arbetslägren (Blaine Harden, Norstedts).

Amnesty räknar med att 200 000 nordkoreaner hålls fångna i dessa läger, dit människor döms om de anses ha gått emot landets "idé och ledning", och man är skyldig i tre generationer. Fel blodsband kan ställa till det, med andra ord.

Shin i "Flykten från läger 14" föds i arbetslägret 1982 där hans familj sonar en farbrors brott: att fly till Sydkorea. I lägret är de dömda att arbeta sig till döds.

Hans första barndomsminne är en avrättning. Det mesta kretsar kring att överleva; att leta efter råttor, småkryp eller annat att stilla den konstanta hungern med. Ett annat minne är när läraren, i praktiken en uniformerad vakt, kontrollerar om de hungrande skolbarnen har stulit något. Några majskorn hittas i en sexårig flickas ficka. Barnen får se henne misshandlas till döds med en pekpinne.

De indoktrineras tidigt till att ange alla som bryter mot lägrets hårda regler, vilket får Shin som trettonåring att skvallra på sin mamma och bror som planerar att fly. Han sätts i ett underjordiskt fängelse där han torteras brutalt, för att sedan få bevittna hur hans mamma hängs och hans bror skjuts sönder och samman.

Det han känner är ilska - mot sina familjemedlemmar. Hur kunde de planera en flykt och försätta honom i fara? Hur kunde de gå emot lägrets regler?

Döden är ständigt närvarande, fångarna får knappt någon föda och tvingas arbeta under omänskliga förhållanden. Man får inte ha möten med andra fångar, man får som familj inte vara tillsammans, gifta par får inte sova ihop utan tillåtelse. Reglerna är många, och fångarna lär sig dem tidigt utantill. Inspärrning, hunger och skräck för att få total kontroll över fångar är metoder som även användes i förintelselägren.

Efter hela sin barndom och sina tonår lyckas Shin fly från lägret vintern 2005. Det är längtan efter mat som driver honom som 23-åring, han vet ingenting om världen utanför. Till slut lyckas han även komma ut ur landet.

Människorättsarbetare har sagt att de först inte trodde på hans historia, då ingen som är född och har vuxit upp i ett nordkoreanskt fångläger någonsin tidigare har lyckats fly. Åtminstone inte vad man känner till. Men hans förstörda kropp, de krökta armarna av allt barnarbete och tortyrskadorna, hans berättelser om lägret, mimik och sätt att vara talar sitt tydliga språk.

När Shin börjar leva i frihet undviker han ögonkontakt och härmar andra när de skrattar eller uttrycker känslor, det kommer nämligen inte naturligt. Han jämför sig själv med ett djur som försöker bli människa.

Hur kunde omvärlden låta det ske, brukar vi fråga om Förintelsen. Varför ingrep vi inte tidigare? I Washingtons Förintelsemuseum ställs frågan varför inte Hitler-Tysklands järnvägar till Auschwitz bombades. Frågan är fortfarande relevant.

Vi behöver inte gå flera decennier bakåt i tiden för att grubbla över människans ignorans, när Nordkoreas Gulag existerar ostört i detta nu.