Sakine Madon

Skilj på journalistik och politisk aktivism

Ska man inte längre få vara antirasist på Sveriges Radio?

Nej, så illa är det inte.

Men public service gör rätt i att värna opartiskheten.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Ledningen för Sveriges Radio har nog haft bättre dagar. I förra veckan ryckte gänget som ansvarar för "P1 Debatt" ut för att be om ursäkt för att en borgerlig debattör "kände sig förminskad" i programmet.

Och denna vecka har SR trasslat in sig när man försökt förklara varför komikern Soran Ismail inte aktivt kan bedriva opinion mot ett enskilt parti, Sverigedemokraterna i det här fallet, och samtidigt vara programledare för "Morgonpasset" i P3.

Först påstod kanalchefen för P3 Stockholm, Lotta Mossberg, att Ismail har hotat sverigedemokrater. Ett så befängt påstående visar att man har usel koll på Soran Ismail och hur han bedriver opinion.

Den efterdebatt som har blossat upp är därför delvis självförvållad av SR; om man har så fel om Ismail, är då beslutet att porta honom från P3 inför valet välgrundat?

Det hela blev inte bättre av att chefredaktören för S-tidningen Arbetarbladet i Gävle, Daniel Nordström, anses för partisk för att delta i en nyhetspanel på P4.

Då undrar man genast hur exempelvis Peter Wolodarski, chefredaktör för liberala Dagens Nyheter, samtidigt kan vara panelist i en rad andra Public service-program.

Men om vi för ett ögonblick bortser från dessa snedsteg från SR:s sida är policyn att programledare inte ska vara profilerade för eller emot enskilda partier helt i sin ordning.

Det är inte konstigt att nervositeten på redaktionerna ökar inför valrörelsen.

När Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet, har låtit journalister svara på frågan "Vilket parti tycker du bäst om i dag?" har det visat sig att över 80 procent av journalisterna i public service-sfären håller på det rödgröna blocket.

Det händer att det märks. Som när "P1 Debatt" diskuterade rasism och programledaren Alexandra Pascalidou hade svårt att dölja sin ideologiska hemvist.

Den fråga hon ställde till borgerliga Alice Teodorescu hade kunnat vara intressant - att Teodorescu kanske inte har upplevt samma rasism som exempelvis en mörkhyad förortsbo med märkbar brytning. Men det föll när Pascalidou kommenterade Teodorescus utseende och "vithet", det senare allt mer populärt att påpeka av hudfärgsintresserade vänsterdebattörer.

Som programledare för samhällsprogram får man hålla inne med eventuella politiska preferenser: inte bara vänsteranhängare betalar tv-avgift.

Det står mycket riktigt i Radio- och tv-lagen att bolagen ska värna principen om alla människors lika värde.

Men betyder det att programledare på SVT och SR ska vara motdebattörer till SD? Eller till debattörer som Alice Teodorescu? Ska programledarna i "Agenda" och "Studio Ett" inleda debatterna med markeringar mot Jimmie Åkesson & Co?

När företrädare för Sverigedemokraterna, eller för andra partier, kläcker ur sig rasistiska påståenden ska det påpekas, gång på gång.

I SD:s fall brukar rasistiska utfall inte direkt saknas. Partiet ska granskas, och det hårt. Men det är skillnad på journalistik och på politisk aktivism. Det senare aktar sig SR med rätta för.