Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sakine Madon

Sakine Madon: Större klassklyftor i vården

Saknar du akademisk utbildning?

Då är risken stor att du får vänta dubbelt så länge på vård, i jämlikhetens land.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

När jag var i tonåren och hängde i tvättstugan i Uppsalas så kallade "ghetto" Gottsunda, brukade kvinnorna berätta om sina mer eller mindre spännande möten med svenskar.

"Svenskar" betydde i regel myndighetspersonal och vårdpersonal. Kvinnorna hade i bästa fall några års grundskoleutbildning, och svenskan var knagglig om den alls fanns. Ibland vittnade de om dåligt bemötande.

Att sakna akademisk utbildning - som invandrare eller svensk kvittar - har stor betydelse i kontakten med vården.

Nima Sanandaji, licentiat vid KTH som bland annat har forskat vid Cambridge University, tar i sin senaste bok "I väntan på välfärden" (Timbro) upp problemet.

Är vår offentliga vård så jämlik som vi föreställer oss?

I boken kommer Sanandaji fram till att icke-akademiker får vänta dubbelt så länge på att få vård. Anledningen: byråkrati och långa köer kräver att man kan argumentera för sig, känna till lag och rätt.

 

Patienter i Sverige kan vänta i flera månader, i värsta fall år, på den vård de behöver. Merparten av dem som behöver ryggkirurgi får exempelvis inte hjälp inom ramen för vårdgarantin, och många förtidspensioneras därför i onödan.

Hisnande många som vänder sig till Försäkringskassan får inte svar inom det första halvåret.

Även byråkratin kring ersättning från a-kassan och socialkontoren kan dröja veckor och månader. Listan kan, milt uttryckt, göras lång.

Alla dessa evighetsköer leder inte bara till försämrad välfärd och samhällskostnader, utan de stärker alltså även klassklyftorna.

I en internationell amerikansk studie från The Commonwealth Fund sticker Sverige ut när låg- respektive högutbildade svarar på frågan "Förväntar du dig bra vård?".

Mönstret är tydligt - låg - utbildade förväntar sig mycket mindre - trots att vi har en till största delen offentligt finansierad vård.

Paradoxalt nog återskapar och stärker köerna en ojämlikhet, när idén med offentligt finansierad vård är att dämpa just ojämlikhet.

 

Då vårdgivare tjänar på köerna - eftersom många medborgare ger upp eller själva vårdar anhöriga, och därmed själva står för vården - måste incitamenten se annorlunda ut.

Konsekvenserna är nämligen inte att leka med. Den som drabbas - inte sällan låg - utbildad och i underläge - tar smällen. Och samhällskostnaden växer.

Många, i synnerhet kvinnor, tar hand om äldre för att välfärden brister. "80 000 personer arbetar deltid eller inte alls i Sverige eftersom de ägnar sin tid åt att ta hand om närstående." skriver Sanandaji i Dagens Samhälle (14/11).

Att företag köper privata försäkringar talar sitt tydliga språk; man litar helt enkelt inte på den offentliga vården. Men vem talar för den som inte kan?

 

Sanandaji nämner sin mamma som behandlades så illa av vården att hennes söner till slut följde med henne. Vårdpersonalen blev först arga, berättar han, men slutade bråka när de märkte att de hade med högutbildade och välinformerade att göra.

Hur hade det gått om den vårdbehövande inte hade haft högutbildade anhöriga som ryckte in?

Det är en marknadsliberal som skrivit ovan nämnda bok, men köfrågans klassdimension borde också vara något för vänstern att lyfta.

"De borde ha skrivit min bok själva", säger Sanandaji.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!