Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sakine Madon

Sakine Madon: Gustav Fridolin har rätt om SD

Ska man bemöta Sverigedemokrater med argument och samtal, eller "inte ta i SD ens med tång"?

Miljöpartiets Gustav Fridolin ger otippade svar.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

DEMOKRATI

 

Som skribent är det lätt att känna sig udda i debatten när man försvarar sverigedemokraters rätt att uttrycka sig, hålla möten, slippa våld och hot, eller få sparken godtyckligt. Så sent som för en vecka sedan antydde en twittrare att jag och komikern Soran Ismail är nazister, för att vi har träffat, pratat med och intervjuat enstaka sverigedemokrater. Så uttrycker sig endast den som är osäker på sin egen antirasism.

Efter en kolumn jag skrev i ämnet (Expressen, 4/2) hörde Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin av sig.

När vi sågs häromdagen berättade han att han kände sig ensam, i det här avseendet, bland partiledarna i riksdagen.

- Jag skulle aldrig samarbeta med SD, men det betyder inte att jag inte respekterar sverigedemokrater som människor, säger han.

 

Lars Ohly vägrade sminkas samtidigt som Jimmie Åkesson när resultatet i det senaste valet skulle kommenteras i tv.

Socialdemokraternas tidigare partiledare Håkan Juholt vägrade å sin sida delta i SVT:s Agenda för att SD skulle stå vid den övriga oppositionen.

Reinfeldt gick så långt att han efter valet antydde att den som är sverigedemokrat inte borde förvånas över att bli hotad och misshandlad.

Jag skulle också känna mig ensam i den omgivningen.

 

Så hur kan man tackla främlingsfientliga partier, vad är alternativet? Fridolin nämner Pekka Haavisto, som var finska De Grönas öppet homosexuelle presidentkandidat i år.

Han valde att fika hos en av Sannfinländarnas riksdagsledamöter, och bedrev valrörelse  på landsbygden där populistpartiet är starkt. Taktiken gick hem.

När Miljöpartiet drev valrörelse i det svenska språkrörets hemtrakter i norra Skåne, där SD som bekant har starkt fäste, kom även där belöningen i form av sympatier och röster.

Om SD är det enda politiska alternativet i regioner där industrier lagt ner och oron för framtiden skenar, går det självklart bra för partiet.

Samtidigt; det viktiga är aldrig exakt hur många procent SD får eller inte, utan att främlingsfientlighet möter motstånd.

Nu har partiet förvisso putsat bort en rasistisk formulering om "etnisk homogenitet" i det nya principprogrammet från december.

Men den överdrivna hotbild av invandring, och av muslimer i synnerhet, som partiet sprider, lever kvar.

Som liberal, för fri in- och utvandring bland mycket annat, hittar jag fler argument mot partiet än vad som ryms i minst tio kolumner.

Varför är det då så viktigt att argumentera i sak, förutom att det är demokratiskt anständigt att ge sig på åsikter snarare än person?

 

Om man nu tror att åsikter legitimeras, om man inte behandlar människorna med åsikterna som paria, vad händer då den dag man börjar hälsa på en sverigedemokrat?

Blir deras åsikter därmed okej? Med Ohlys, Reinfeldts & gängets inställning är det dessvärre där vi hamnar. Det är en återvändsgränd.

- Har man självförtroende och tror på sin politik spelar det ingen roll vem man fikar med eller befinner sig i samma rum som, säger Fridolin.

Kanske är det riksdagens mest invandringsvänliga parti som har självförtroende  nog att knäcka den nöt övriga partier nervöst bollar ifrån sig.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!