Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sakine Madon

Sakine Madon: Fortsätt bråka

Varför gråter tanterna?
Faster viskade tillbaka:
"Den enas son har skjutits ihjäl av en tjej som han vägrade gifta sig med."

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

HEDERSVÅLD
Jag var i Kurdistan för några år sedan. Vi skulle ta ett glas te hos farmors väninna, och väl inne upptäckte vi gråtande anhöriga till den mördade unge mannen. Som om situationen inte var förvirrande nog, var förövaren en ung kvinna.
Hedersvåld går inte att placera in i "mäns våld mot kvinnor" generellt.
Feministiskt initiativ förklarade i veckan varför partiet ändå inte använder hedersbegreppet. Enligt talespersonerna har ordet "bidragit till en uppdelning av våldet där vissa typer av våld, 'invandrares' våld, förklaras med patriarkal kultur och tradition, medan 'svenska' mäns våld förringas och förklaras med egenskaper hos den enskilde mannen, till exempel svartsjuka eller psykisk sjukdom."
I stället nämner de "våld i nära relationer".
Men då snurrar man till det, i hederskulturen är våldet sanktionerat och påhejat av omgivningen. Ibland av hela samhällen.
Med andra ord inte enbart från den egna familjen eller partnern. Morden är ofta planerade.
Varför skulle man inte kunna se kultur och strukturer bakom "vanligt" våld mot kvinnor, om man ringar in och definierar hederskultur? Alla som arbetar mot hedersvåld tycks klara det galant.
Samma politiker och debattörer brukar varna för att rasismen ökar om hedersförtrycket nämns. Den rädslan är överdriven. Och taktiken är dömd att misslyckas; sanningen kommer fram i vilket fall som helst.

Den som inte vill spela främlingsfientliga i händerna gör bäst i att inte bekräfta deras konspirationsteorier om "det lögnaktiga etablissemanget".
Därmed inte sagt att det saknas missförstånd och fördomar i hedersdebatten.
Det tål till exempel att upprepas att även kvinnor bär upp kulturen. Också män, för att inte tala om hbtqpersoner, drabbas.
Trots att till exempel Abbas Rezai mördades 2005, och att Nima Dervish, Emre Güngör och Arkan Asad har skrivit böcker i ämnet, faller killarna ofta bort.
Varför har vi så svårt att se invandrarkillar som offer?
När förortskillen Romario mördades för några år sedan, eller när 15-åringen dödades i Malmö i början på det här året, möttes fallen initialt med en dömande tystnad.
Debatten om hederskultur får inte cementera föreställningen om den ständigt skyldige invandrarkillen.
Tvärtom visar fenomenet hur upp och ned våra föreställningar kan vara. Som den sommar när jag var i Mellanöstern och offret visade sig vara en ung man.
Om det är någon slutsats man kan dra av de senaste tio åren, är det att öppenhet och diskussion hjälper. Efter mordet på Fadime var människor rädda för att alla kurder eller muslimer skulle stämplas som galningar. Så har det inte blivit.
Däremot har allt fler bråkat och ifrågasatt förlegade ideal.
Ungdomar med Fadimes bakgrund flyttar numera hemifrån ogifta, de gifter sig över nationsgränser, hjälper dem som har det svårare och går i Pridetåget med föreningen "kurdiska HBT-vänner".
Kontrasten mellan dem och räddhågsna teoretiker i en del politiska läger är påtaglig.
Glädjande nog tillhör den senare gruppen, som fortfarande ödslar energi på att dribbla bort heders förtrycket, en marginaliserad liten skara. Som sedan länge har förlorat mot verkligheten.
Sakine Madon
sakine.madon@expressen.se
kolumnist