Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sakine Madon

Rasismen som får ryggdunkar

Satir måste få vara plump och idiotisk. Men rasism är rasism även om avsändarna kallar sig underordnade, vänster och antirasister.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Nätsidan Rummet, ”ett antirasistiskt separatistiskt rum för rasifierade”, drivs av fyra ”hippa tjejer med sneakers”, som bokförlaget kallar dem i marknadsföringen av boken med samma namn som nätsidan. Fenomenet Rummet ligger helt rätt i tiden. Sällan har det varit så inne med prat om vita och svarta kroppar, om hudfärg och ”rasifiering”.

Dessa hippa tjejer ges plats på landets kultursidor, lyfts fram av den lika identitetspolitiska Rättviseförmedlingen (som i sin tur anlitas av regeringen), hyllas och får ge ut böcker. Trots framgången beskriver de hur förtryckta och maktlösa de är i detta genomruttna vithetssamhälle. De har ju alla fyra mörkt hår. Analysen blir därefter; hyllade medelklasstjejer i svensk offentlighet beskrivs som underordnade och förtryckta, för att de har mörka pigment.

 

Men det gäller att även dela deras världsbild för att få mysa i det påstådda underläget. I boken Rummet finns ett quiz där författaren Qaisar Mahmood beskrivs som rasförrädare. Där står följande: ”5-6 poäng: Grattis: du är som Qaisar Mahmood! Det kommer att ta dig långt här i Norden. Du älskar Sverige och svenskarna så hårt att du borde köpa dig ett knäskydd så du inte får ont i knäna när du suger av dessa härliga Vasaättlingar!”

Hade Mahmood haft svensk bakgrund och ljus hy hade han förstås inte blivit påhoppad. Men eftersom han är född i Pakistan och uppvuxen i Tensta anser sig Rummets rasanalytiker ha rätt att reducera honom till en självhatande invandrare.

 

Så vad har Mahmood uttryckt för åsikter? Som den byråkrat han är till vardags, är han en ovanligt reflekterande och lågmäld röst i debatten om svenskhet och identitet. För några år sedan kom hans bok ”Jakten på svenskheten” ut. I den beskriver han hur han kör motorcykel genom landet och vill ta reda på vad svensk identitet är. Motorcykelgemenskapen är öppen och lägger inte vikt vid hans mörka hår- och hudfärg. Så varför skulle inte svenskheten kunna fungera på liknande sätt? Mahmood är alltså av den enkla åsikten att en inkluderande svenskhet, som inte utesluter personer med mörk hy eller utländsk bakgrund, vore bra.

När nazister och rasister kallar svenska flyktingvänner för svenskfientliga förrädare känner vi snabbt igen deras fixering vid människors hudfärg. Om så kallade antirasister slänger sig med begrepp som husneger, husblatte, alibi och Onkel Tom ursäktas det däremot.

 

När Tankesmedjan i P3 i våras kallade Göreborgs-Postens borgerliga skribent Alice Teodorescu för husblatte svarade Sveriges Radios vd Cilla Benkö att det var helt okej eftersom den programledare som sa det själv har utländsk bakgrund. Bara man slår från vänster och själv har utländsk bakgrund skulle rasistiska uttryck alltså gå an. Det är en ogenomtänkt hållning.

Satir måste få vara plump, idiotisk och ja, även sunkig. Rummet-skribenterna är fria att uttrycka sig, förlaget Galago har friheten att publicera dynga om att mörkhyade debattörer suger av svenskar. Men rasismen försvinner inte av att avsändarna kallar sig underordnade, vänster och antirasister. Och för att de, till skillnad från andra rasister, får applåder och ryggdunkar.