Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sakine Madon

Pappa-pekoralen är pinsam läsning

Kända män säger sig se könsroller och orättvisor när de får en dotter. Fantastiskt, säger i princip alla i kör. Löjligt, säger jag.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

På sistone har musikern Navid Modiri, journalisten Joakim Lamotte och det miljöpartistiska språkröret Gustav Fridolin skrivit texter om nya insikter i jämställdhetsfrågan. De är pappor till döttrar som inte ens hunnit fylla fem, och de har insett att det finns hemska könsroller.

Hyllningarna har inte låtit vänta på sig. Navid Modiri, som skrev ett öppet brev till sin lilla dotter, eller tja, till hela Sverige, har fått över trettiotusen likes på Facebook. Texten delades friskt även i Norge.

Visst borde man som feminist applådera när pappor ser och ifrågasätter förlegade värderingar om manligt och kvinnligt? Ja, det borde man. Ändå är det något lurt med dessa ”titta jag har blivit feminist-inlägg”. Pappor i min ålder som, trots att vi lever på 2010-talet, tycks få upp ögonen för könsroller först när de själva får en dotter. Och som väljer att berätta det i det offentliga.

Det var först när Modiris lilla dotter hade sagt att hon har en ful rumpa som saker och ting började klarna, förklarar han. Då kom han på att han ska bli feminist och börja agera ”som en man med ryggrad”.

I framtiden vill han kunna se dottern i ögonen och säga ”Fuck patriarkatet. Fuck strukturer. Fuck vad alla andra säger om din rumpa”. Nu ska han minsann sluta tänka på underklädesreklam eller porr när dottern leker på lekplatsen.

Journalisten Joakim Lamotte skriver att han är feminist på grund av sin lilla dotter, och det är inget fel att bli feminist. Men hur kan unkna värderingar om flickor vara någon nyhet för unga män? Bryr man sig bara för att man får en egen dotter? Har man aldrig funderat på hur systrar, mammor, väninnor eller flickvänner lever och har det?

Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin förklarade i en debattartikel att han ser ojämställdheten överallt sedan han blev pappa till en dotter (Aftonbladet, 25/7). Han slår även fast att ett samhälle där hans dotter har samma chans som killarna hon växer upp med bara kan byggas tillsammans. Jo, jo. Visst, för att förändra attityder måste vi vara många. Men inte kan bristande jämställdhet i vardagen vara en nyhet för någon som vuxit upp i ett feministiskt parti? Nog kände Fridolin till könsrollerna som möter barn även innan han fick en dotter? Feminister har i decennier malt på om att vi till och med kategoriserar nyfödda barn, köper blått och rosa, gullar med flickor och busar med pojkar.

För åtta år sedan sa sig finansminister Anders Borg ha blivit feminist på grund av sina döttrar. Man kan lätt se att han, på den tiden då knappt någon moderat ville kalla sig feminist, hade ett visst avstånd till ordet. Det blev därför en nyhet, för att det helt enkelt var en smula oväntat.

I dag har vi däremot den nya generationens pappor, med Modiri och Fridolin i spetsen, som skriver om jämställdhet som om de hade sovit under en sten i flera år.

”Det var först nu myntet föll ner”, skriver Navid Modiri. Fråga honom hur detta sena uppvaknande kommer sig, i stället för att ge hans öppna brev ytterligare några tusen likes.