Sakine Madon

På spökjakt med skattepengar

Polisen i Värmland tog nyligen tips från en sierska och efterfrågan på andeskådare ökar. Lek magi ni som vill - men inte för skattepengar.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag hinner knappt knappa in "spöken" hos Google förrän "spöken finns" och "spöken i Gamla Stan" dyker upp som sökalternativ. Agneta Sjödin sitter leende i tv-soffan och kommenterar tron på spöken med att det finns "oändligt med möjligheter" för folk att tro. Och i stället för massiv kritik tycks polisen i Värmland få beröm för sin "öppenhet", när de tar tips från en spåkvinna för att spåra en försvunnen äldre man vid namn Folke.

Det är därför inte förvånande att en ny Sifo-mätning visar att 21 procent av svenskarna instämmer i påståendet "Det förekommer att människor kan gå igen". Lika många har själva upplevt att de sett eller har varit i kontakt med spöken.

Personerna i undersökningen har telefonintervjuats, och har inte varit yngre än 15 år. Apropå ålder visar undersökningen att de äldsta, de över 65 år, är minst benägna att tro på spöken, eller tror sig ha "sett eller haft en förnimmelse av en person som är död". Äldre personer borde rimligen ha större erfarenhet av döda än vad yngre har. Ändå verkar de äldre "missa" spökupplevelser i högre utsträckning. Gammal är helt enkelt vis.

Ändå görs tappra försök att försvara spöktron. I TV4:s Kvällsöppet häromveckan påstod en religionspsykolog, Sara Duppils, att det inte är vidskeplighet att tro på andar. Jaså, inte det? Till SvD säger hon att man ska säga "andar", för att begreppet "spöken" används för att förlöjliga människor. Kalla det vad ni vill; vettigt eller mindre vidskepligt blir det ändå inte.

Man skulle kunna tro att färre och färre lockades till ovetenskaplighet i ett upplyst land som Sverige. Men andelen som tror på spöken har tvärtom ökat från 1998 då en liknande Sifo-mätning gjordes. Det är ingen slump att tv-program som "De okända" drar hundratusentals tittare.

Privatpersoner är naturligtvis fria att titta på tv-programmet eller anlita dyra medium, klämma på "helande" kristaller eller sticka nålar i tygdockor. Lägg hela förmögenheten på hokuspokus, om ni så önskar. Det är när vidskepelse drabbar oskyldiga och smyger in  i offentlig sektor bromsen måste sättas in.

Alltför ofta är det just människor i utsatta situationer - missbrukare, vårdbehövande, anhöriga till avlidna och människor utan jobb - som "erbjuds" märkligheter.

När Aftonbladet med dold kamera granskade coachningen till arbetslösa dök hårresande exempel upp. Mer än vart tionde coachbolag som anlitades av arbetsförmedlingen visade sig ha en minst sagt kreativ syn på hur arbetslösa ska coachas. "Neurolingvistisk programmering", hypnos, healing och otillåten terapi avslöjades.

Kommuner, landsting, stat och myndigheter får passa sig för dumheter. Polisen ska förstås ha bättre saker för sig än att bekräfta vidskeplighet genom att ta tips av sierskor. Äldrevården i Kalmar, som i fjol anlitade "ghostbusters" för att personalen trodde sig ha sett bord som hoppade, är ett annat skrattretande exempel.

På en lättsam nivå kan vidskepelse säkert vara roande och harmlöst. Håll det till det. När brottsoffer, vårdbehövande och arbetslösa utsätts för skattefinansierade spökjägare och allsköns skojare har gränsen däremot passerats med råge.