Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sakine Madon

Nej, felaktigt uttalade namn är inte rasism

Är ett felaktigt uttalat namn ett tecken på rasism, undrar GP:s ledarsida. Svaret är förstås nej. Identitetspolitiska trender från USA fördummar debatten.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

I vissa akademiska kretsar i USA anses det vara en ”mikroaggression” att uttala namn felaktigt. Det kopplas ihop med rasism och bristande respekt för andra kulturer, vilket Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman nyligen beskrev kritiskt i en krönika.

Cwejman tar upp att Kawa Zolfagary på vänstersajten Politism tidigare har skrivit om erfarenheten av att inte få sitt namn korrekt uttalat. Zolfagary skrev då om sin skoltid och känslan av att ständigt vara ”jobbig” när han rättade svenskar som sa fel. Att Zolfagary ursäktade att han fick sitt namn fel uttalat beskrev han som ”internaliserad rasism”, alltså rasism som man vänder mot sig själv.

Som alltid är avsikten a och o. Om barnen som uttalade utländska namn fel gjorde det av rasistiska skäl, är det förstås rasism. Men om de inte lyckades uttala rätt? Knappast.

Zolfagary tog även upp ett exempel som nog alla med utländska namn känner igen: upprop i klassrummen. Det jag själv visste under min skoltid var att nya lärare garanterat skulle säga fel.

Lärare gör förmodligen sitt bästa när de läser upp namnlistan, och säkert kan dagens lärare många fler utländska namn än när Zolfagary och jag gick i skolan. Men feluttal har förstås inte med främlingsfientlighet att göra. GP:s Cwejman tar även upp att Amat Levin, tidigare chefredaktör på Nöjesguiden, kritiserat tidningen Journalisten för att ha stavat hans namn fel. Pinsamt slarv av tidningen, men med all sannolikhet inte heller det ett tecken på illvilja.

Den som är intresserad av frågor som rör identitet och rasism kan snegla på den amerikanska debatten – och vara säker på att trenderna kommer hit. Det kan handla om så kallade trigger warnings, varningsmärkning av bland annat litteratur, som varit aktuellt på Uppsala universitet. Tanken är att studenterna ska informeras om eventuellt stötande innehåll. På bibliotek i exempelvis Botkyrka och Malmö har man i samma ängsliga anda plockat bort Stina Wirséns barnboksfigur ”Lilla hjärtat”.

GP:s Adam Cwejman har kritiskt beskrivit talet om "mikroaggressioner". Foto: Sven Lindwall

En annan trend från USA är idén om att det behövs ”separata rum”, ”trygga” rum. ABF bjuder numera in till separatistisk bokcirkel med fraser som ”black girls exclusive”. Och SSU Stockholm bjöd nyligen in till ett seminarium enbart för ”rasifierade”.

Att personer med liknande erfarenheter eller åsikter går samman är inte det minsta märkligt. Däremot blir det fel när man utgår från att erfarenheter eller åsikter är kopplade till vilka pigment man har. Varför inte bara bedriva en antirasism som i stället förenar ungdomar med olika bakgrunder?

Förr diskuterades åtgärder mot diskriminering, såsom anonyma jobbansökningar för att se om utländska namn sorteras bort. Bostadsbolag och krogar avslöjades. Fokus var på reell orättvisa. Nu handlar det mesta i stället om att människor ska sluta mötas, sluta ställa nyfikna frågor, sluta uttala fel, aldrig riskera att möta en eventuell stereotyp.

Så innan idén om ”mikroagressioner” sprider sig: Nej, det är inte rasism att uttala namn felaktigt. Vi har nog med problem som det är, vi behöver inte jaga rasism där den inte finns.

 

Läs också: Rasismen om får ryggdunkar

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!