Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sakine Madon

Myterna växer när Norrland släcks ner

Vad får vi när var femte journalist bor i Stockholms innerstad och riksmedier lämnar Norrland? Svar: En mycket skev medierapportering.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

I Skellefteå, där jag jobbar på tidningen Norran, hade TV4 sin sista sändning för ungefär en månad sedan. Kanalen är inte den enda som drar ner på lokalbevakningen.

Tidningarnas telegrambyrå, TT, har redan lämnat Norrland och även SVT sänker ambitionerna för att i stället fokusera på större städer söderut. Det är synd att public service följer strömmen, för avståndet mellan riksmedierna och landets övre halva är redan påtagligt.

Det är inte ovanligt att skribenter i de större tidningarna utgår från att alla läsare ska känna till gator i Stockholms innerstad. Frågor som diskuteras i huvudstadens journalistkretsar tycks ses som riksangelägenheter – nu senast har frågan om ”kulturmannen” stötts och blötts. Och när journalister väl försöker säga något om vad som händer norrut, blir det lätt fel ändå.

I Kiruna tog jag härom månaden en fika på redaktionen för SVT Oddasat, som sänder på samiska, och samtalet kom att handla om journalistisk. Det händer att andra redaktioner titulerar personer, som intervjuats i inslag, som ”samer”. Som om alla samer på något sätt skulle dela uppfattning.

Hur troligt är det att en intervjuperson skulle tituleras ”svensk”? Det händer även att man kan få se en faktaruta om samer, som om de vore ett folk i något avlägset exotiskt land på andra sidan jorden.

Ett annat exempel på när kunskaperna om Norrland haltar är den i Dagens Nyheter publicerade krönikan ”En pratglad brandman från Boden” (3/6). I krönikan beskriver Golnaz Hashemzadeh en brandman, Thomas, som ska ha uttryckt sig rasistiskt under en flygresa. Han ska enligt Hashemzadeh ha sagt att ”sånadär Muhammeds” kan spränga bomber när som helst och att de borde försvinna.

”Du vet, det började en Muhammed på brandstationen för ett tag sen. Vi ville inte ha honom där, gjorde livet surt för honom. Han fick nog, slutade efter ett tag”, sägs denne brandman ha sagt.

Texten spreds snabbt i medie-Sverige. Men i Boden skakade man förmodligen på huvudet, inte minst på brandstationen. Bengt Nilsson, chef för räddningstjänsten i Boden, har i SVT Nordnytt förklarat att det aldrig har jobbat någon som heter Muhammed på deras station: ”Det närmaste vi kommer är en deltidsanställd vitryss som jobbar kvar och som jag vet trivs med jobbet”.

Jag ringde upp Nilsson, som berättade att alla på stationen mår lite dåligt av påståendena i DN. Han ställer en befogad fråga: ”Även om vi i Boden vet hur det ligger till, hur vet människor i Göteborg, Skellefteå eller Malmö det?”

DN vill inte gå ut med en rättelse eller förklaring, utan svarar att ortsnamnet borde ha anonymiserats, ”lämpligen till en mindre stad i norra Sverige”. Tidningen menar att brandmannen i texten kunde ha haft ”vilket yrke som helst”. Men vad hjälper fluffiga omformuleringar när historien har visat sig vara osann?

Skulle tidningen ha framställt en brandstation i Stockholm eller Malmö på samma sätt? Gett ett lika nonchalant svar? Och hur kan vi veta så lite om landets ursprungsbefolkning att faktarutor behövs?

När över halva Sveriges yta blir diffusa Norrland, i mörkaste medieskugga, ser det sannerligen inte ljust ut.