Sakine Madon

Medelklassvänstern - prinsessor på ärten

Vi behöver prata mer om klass.

En ointresserad borgerlighet och vänstertyckare från medelklassen, som tror sig tala för under- och arbetarklassen, misslyckas nämligen.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Min kolumn "Varken höger eller vänster förstår klass" (Expressen 27/4) fick tidskriften Arena, samt tid- skriftens likasinnade, att gå i taket. I texten som de förfasar sig över skrev jag om min uppväxt utan pengar i ett vänsterhem. Om hur det var att som barn att glädjas över att ens få billigt bröd med utgånget datum, att tidigt få lära sig att aldrig se ner på människor med enkla arbeten.

Jag skrev att gräsrotsvänstern brukar förstå det jag skriver, om fattigdom och klass, men att det sällan gäller skribenter i tidnings- och tidskrifts- Sverige. Tidskriften Arena, till större delen LO-finansierad och aktuell med ett temanummer om klass, nämndes som exempel. Klass är viktigt, fluffiga teorier och fokus på övre klasser ger jag däremot inte mycket för. Så kan man sammanfatta det jag skrev.

Man är antiintellektuell om man läser mig, påstod en kulturskribent i DN, som sedan backade.

Vänsterskribenten Jonna Sima, på tidskriften ETC men på väg till Dagens Arena, skrev att hon starkt ogillar hur jag "använder" min bakgrund. När jag beskriver min klassbakgrund "använder" jag alltså den, som om jag gör något suspekt, för att jag samtidigt inte delar Arenavänsterns åsikter.

Så reagerar endast någon med ett väldigt snävt synfält, och Sima är i gott sällskap.

Jag frågade: "Hur ska man komma åt fattigdom utan att beskriva fattigdomens jävlighet?", apropå linjen att man inte bör tala om fattigdom, utan enbart om klassamhället i stort.

Mikael Feldbaum, chefredaktör för tidskriften Arena, får det till: "Sakine Madon tycker inte om att tala om klassamhället." Fantasiförmågan är det sannerligen inget fel på.

Så där fortsätter det. Feldbaum skriver tårdrypande om att han enligt mig inte har rätt att uttala sig för att han har en adress i centrala Stockholm.

Andas ut, det har jag naturligtvis aldrig påstått. Nu visade det sig, som det brukar göra, att gänget på Arena har adresser i Vasastan och på Södermalm i Stockholm. Jag påpekade att klassbakgrund och var man bor spelar roll för hur man beskriver och ser klass och samhälle. Det finns ett samband.

I stället för att erkänna det slänger sig Arenas chefredaktör med ord som "vulgärliberal". Vulgär är jag med glädje - om det innebär att ifrågasätta självutnämnda working class heroes som fått det mesta serverat i livet. Och som tror att de talar för den breda vänstern och arbetarklassen.

Att se sin maktposition är inte konstigare än att jag inte utger mig för att kunna berätta om hur det i dag är att leva i ett miljonprogram, eftersom jag inte längre bor vare i sig Gottsunda i Uppsala eller i Flemingsberg söder om Stockholm.

Lika lite kan jag analysera medelklasstillvaron i Stockholms innerstad, som Arenas redaktion.

Det blev som det brukar när jag fick reaktioner på min kolumn om klass. Bland annat skriver en fackligt aktiv långtradarchaufför i mejl att texten "gick direkt in i mitt hjärta!!" Människor med olika klassbakgrund och ideologisk hemvist vill diskutera klass.

Innerstadsvänstern har däremot betett sig som ilskna prinsessor på ärten. Aldrig har nog meningsmotståndare så framgångsrikt bekräftat vad jag kritiserat dem för.