Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sakine Madon

Märklig klagosång
om konstnärslöner

Enligt författaren Stig Larsson drar elaka moderater in konstnärslöner. Han talar ut om sin knappa ekonomi - i de hemlösas tidning Situation Stockholm.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

"Det är hårt just nu, det kan jag tala om för dig", säger Stig Larsson till Situation Stockholms reporter, Christoffer Barnekow. Barnekow fortsätter: "Flera gånger under intervjun klagar Stig Larsson över växande ångest, skammen att vara utan pengar."

Nyfiket läser jag intervjun, som endast finns i papperstidningen. Om Larsson, en trevlig och kunnig person för övrigt, klagar på sin ekonomi i Situation Stockholm är det kanske riktigt illa.

"Just nu har dom dragit in min konstnärslön. Jag hoppas få den tillbaka", förklarar författaren. Hur är det möjligt att hans konstnärslön hux flux har dragits in och tvingat honom på bar backe?

 

Jag hör efter med kulturdepartementet. I en proposition föreslog regeringen för några år sedan att inga nya konstnärslöner skulle tillsättas från 2010. De som tilldelats konstnärslöner tidigare får behålla lönerna livet ut. Vilket är rimligt, man kan inte ta ifrån människor förmåner som de lovats få på livstid. Däremot minskar konstnärslönen om inkomsttagaren drar in andra inkomster, och så har principen sett ut.

Detta vet troligtvis Stig Larsson, "geni" som han kallar sig, om. Ändå ger han följande förklaring i Situation Stockholm: "Moderaterna har fått för sig att alla konstnärer är vänster: Göran Sonnevi, Katarina Frostensson, schackspelaren Ulf Andersson, vad skall dom leva av?"

Vad sägs om sina inkomster, anledningen till att deras konstnärslöner sänks? Och varför ska ens en schackspelare leva på konstnärslön?

Moderaterna bör och ska belastas för mycket. Men att de skulle dra in konstnärslöner i syfte att ge sig på enskilda vänsterkonstnärer är inte sant för att det möjligen påstås under rödvinsmiddagar i kulturkretsar.

Ännu en kulturperson som klagar är Martina Montelius, som är konstnärlig ledare för en teater på Östermalm i Stockholm. Hon skrev nyligen här i tidningens kulturdel att hon förtjänar mer resurser och en tapperhetsmedalj. För en utomstående är det oklart varför just Montelius borde få medalj, utöver att hon själv tycker att hon borde få det.

 

Och så låter det ofta. Man får känslan att kulturkändisar sällan träffar folk utanför den egna kretsen. Det som andra inte skulle tas på allvar för, om de krävde det, såsom en garanterad livstidslön eller mer statliga pengar till den egna verksamheten, ses som självklarheter för dem.

Konstnärslönesystemets problem är trots allt inte att Stig Larsson får mindre statlig inkomstgaranti om han tjänar pengar på sina verk. Det är att systemet överhuvudtaget existerar. Denna inkomstgaranti, som infördes på 70-talet, går ut på att ett gäng utvalda personer premieras. Drar kulturskaparen in pengar försvinner alltså lika mycket från konstnärslönen, och kulturskaparen får tillbaks konstnärslönen om pengar inte strömmar in från annat håll.

 

Så nu klagar alltså Stig Larsson på att han inte både får behålla sina välförtjänta inkomster och - och! - konstnärslönen.

Han beskriver en dyster framtid: "Jag skrev på förskott. Det är slut nu. Jag tar snart jobb på Norra kyrkogården, skotta snö och hålla gravarna i ordning."

Om någon av Situation Stockholms försäljare, på gatorna i novemberblåsten, gråter en skvätt för framgångsrike Larsson, förblir nog oklart.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!