Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sakine Madon

Madon: Journalister ska inte bli aktivister

I stället för dessa sandlådefasoner borde journalister ställa sig frågor som: Vad gör vi åt problemet? Var går gränsen mellan aktivism och journalism?, skriver Sakine Madon.Foto: Sven Lindwall
Jimmie Åkesson.Foto: Pelle T Nilsson

Flera journalister vittnar om hur artiklar anpassas för att inte gynna SD, skrev jag i förra veckans kolumn. Det har fått andra inom medierna att gå i taket - för att jag överhuvudtaget tog upp ämnet.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

I min förhållandevis lågmälda text skrev jag att journalister i regel gör opartiska nyhetsvärderingar, men att det finns exempel på när medieredaktioner anpassar sitt arbete för att inte stärka SD (16/1). Om en redaktion uttalat är emot SD är det inget bekymmer. Men säger man att konsekvensneutraliteten gäller – men ändå ”justerar” journalistiken – tar trovärdigheten för etablerade medier stryk. SD-sajterna växer.

Kolumnen byggde på en minienkät. Via sociala medier – bara på Twitter når jag över 26 400 följare och når ut brett i medie-Sverige – fick jag in ett trettiotal svar när jag frågade journalister om deras erfarenheter. Journalisterna som kontaktade mig önskade nästan samtliga källskydd.

I veckan har ytterligare ett tiotal etablerade journalister hört av sig och vittnat om fenomenet. Det är som att hela medie-Sverige vet vad som pågår. Men utåt vill få yttra sig, och förnekelsens kraft är stark på vissa redaktioner.

I veckan påstod exempelvis Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg, när han länkade till min kolumn, att ”detta inte är sant”. När jag frågade om han påstår att mina källor ljuger svarade han att ”i dagens klickhets och stenhårda konkurrens, där snabbhet är allt, så publiceras det som kan". Nu vet jag inte hur Aftonbladets ledarredaktion jobbar, men i min värld går hederlighet definitivt före ”klick”.

Eric Rosén på Aftonbladets och LO:s sajt Politism hade, efter att jag frågade vad han invände emot i sak, så svårt att ge ett rakt svar att han attackerade – rubriken! Johannes Klenell från förlaget Galago påstod att de som svarat mig var ”mina kompisar”. När jag påpekade att det inte stämmer svarade han att jag är ett ”troll”. Debattören Henrik Arnstad klämde i samma anda ur sig att min kolumn var en ”Avpixlat-text”.

Även SVT-profilen Micke Leijnegard kritiserade mig på Twitter för att mina källor är ”anonyma”. När jag förklarade att de inte är anonyma för mig, utan har begärt källskydd, fortsatte han att raljera märkbart irriterad för att jag överhuvudtaget skrivit i ämnet. Värmlands Folkblads nyhetschef Morgan Schmidt lät meddela att han inte skulle ha publicerat min text, den föll honom inte i smaken, och de journalister som hört av sig till mig kallade han nedlåtande ”dina sanningssägare”.

 

LÄS OCKSÅ: Journalister vinklar för att inte gynna SD

 

Visst, man ska inte ta dessa desperata utfall på allvar. Men de kommer från etablerade röster i samhällsdebatten. Det har påståtts att jag misstänkliggjort kolleger. Att jag hävdat att ”alla” redaktioner ”mörkar fakta”. Och att jag har svikit mitt uppdrag genom att inte genomföra en vetenskaplig studie.

I stället för dessa sandlådefasoner borde journalister ställa sig frågor som: Vad gör vi åt problemet? Var går gränsen mellan aktivism och journalism? Ska vi vara uttalat emot SD, eller hålla på konsekvensneutraliteten? Och kan vi inte prata öppet om detta i stället för att kolleger måste kontakta Sakine Madon och kräva källskydd?

Som Lotta Engzell-Larsson på Dagens Industri uttrycker det i en utmärkt text: ”Ideologi och ängslighet är dåliga följeslagare till god journalistik” (20/1). Mer komplicerat än så är det faktiskt inte.

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och krönikor.