Sakine Madon

Madon: Bortskämda kulturarbetare

Cecilia Gyllenhammar.
Foto: Cornelia Nordström

Beklaga sig över att "tvingas" leva på "förmögenhet" eller se statligt stöd som en given rättighet?

I offentliga kultur-Sverige, inga konstigheter.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

|KULTUR|


Aftonbladets krönikör Sanna Lundell är den senaste i raden att vädja till regeringen att skärpa sig och satsa mer på kultur. Hon skrev i veckan att "Det kan ta ett helt liv att bli en fulländad konstnär" och att det finns hur mycket jobb för konstnärer som helst som hon såg det.

Förlåt en tråkig realist,  men menar Lundell och  likasinnade att staten bör avlöna alla som vill försöka bli konstnärer under hela  deras liv?

Finns det några begränsningar, alls? Det framgår inte av texten.

Jag är ingen varm anhängare av  vare  sig arbetslinjen som  religion, eller av  regeringens kulturpolitik för den delen, men tanken att pengar alltid kan regna ner över en är märklig.

I en annan tidning läser jag en intervju med författaren Cecilia Gyllenhammar (UNT 28/8).

Artikeln ingår i en serie texter om pengar och vi får veta att Gyllenhammar har tre barn och bor i Vasastan i Stockholms innerstad. Hon berättar att hon får ekonomisk hjälp av sin familj men inte är "ett dugg intresserad av konsumtion, det viktigaste är att ha en bra bostad, att barnen har var sitt rum och att vi kan äta gott och resa."

Det egna klassperspektivet är talande. Vad är stor lägenhet mitt i centrala Stockholm, bra mat och resor för någonting om inte konsumtion?

I intervjun får vi även veta att hon "känner massor med kulturarbetare som tvingas leva på sina föräldrars förmögenhet."


Den som är sjuk eller i en knipa ska självklart få hjälp. Men om massor av vuxna kulturarbetare lever på sina föräldrars förmögenhet, som Gyllenhammar påstår, är det sannerligen inte övriga samhällets fel. Lösningen vilar därför inte där.

För de flesta gäller det att söka extrajobb eller dra ner på konsumtion, om det skulle krävas.

Och vi är nog ganska många som skulle svimma av skam om vi satt på en stor innerstadslägenhet, åkte på resor och samtidigt beklagade  oss över att vi levde på våra föräldrar.

Idén att man per automatik bör få pengar av andra delas självklart inte heller av kulturarbetare generellt.


Problemet är att de flesta som hörs i kulturdebatten företräder åsikten att mer statligt stöd är det enda rätta.

I en spalt på den här sidan  kritiserade jag en gång  konstnärslönesystemet, det vill säga att staten har valt  ut ett antal personer, allt från clownen Manne till  Jan Myrdal, att försörja  på livstid oavsett om de  arbetar eller inte.

En del tyckte att systemet skulle utökas, jag tyckte det inte. Glåporden haglade inom fem röda.

Aftonbladets kultursida konstaterade att jag är en "okunnig liberal" som sparkade på svaga.

Kulturskribenten Malte Persson skrev att jag ägnade mig åt "gapigt kulturförakt". Och Peter Cornell drog till med jantelagen, denna ständiga lag i debatten, och menade att jag är missunnsam. Fler kulturskribenter hakade på.

Mitt brott var alltså att  argumentera för att fler  ska få ta del av pengarna som går till konstnärslöner  -  inte bara en utvald klick  på 157 personer.

Det är som om dessa personer knappt någonsin har träffat en meningsmotståndare, eller en vanlig arbetare för den delen. Vem hjälps av det?

Med sådana vänner behöver kulturen inga fiender.