Sakine Madon
Det vankas S-kongress och inför den har motioner om att bland annat slopa integrationsministerposten skrivits. Luciano Astudillo, som har varit partiets integrationspolitiska talesperson, säger till SvD:
Det ska inte finnas en särskild arbetsmarknadspolitik eller skolpolitik för människor med ett annat ursprung, och det ska råda en stark likabehandlingsprincip.
Likabehandling i stället för särbehandling; en återgång till klassisk jämlikhetspolitik med andra ord.
Jag var på väg att nypa mig i armen när jag läste uttalandet, men så minns jag en tv-diskussion om integration, på dåvarande SVT Forum för några år sedan, där både jag och Astudillo deltog.
Det visade sig att vi inte var så oense som jag hade trott. Allt tyder på att den nya linjen, om den passerar partikongressen, är väl genomtänkt.
Förutom introduktionsinsatser när människor är nyanlända, samt språkundervisning, behövs ingen särskild integrationspolitik riktad mot invandrare eller invandrartäta bostadsområden.
Det har varit ett feltänk från första början, att det skulle krävas en parallell politik gentemot människor som ses som invandrare.
Faktum är att integrationspolitiken - bestående av verkningslösa satsningar från 90-talets Blommansatsning, Storstadssatsningen till senare satsningar - har skymt det som faktiskt behövs.
Och då tänker jag på politiska insatser för lag och ordning, en mindre stel arbetsmarknad, motverkad skolsegregation, bättre skolor, för att inte tala om det som fick mig att lämna miljonprogrammet: åtgärder mot den eftersatta kollektivtrafiken.
Det finns bostadsområden söder om Stockholm, där människor i lokaltidningar har vittnat om att de inte lyckas få arbete då arbetsgivaren får höra var de bor, eftersom kollektivtrafiken fungerar så illa där.
All energi borde läggas på att basala samhällsfunktioner fungerar, i stället för sökandet efter någon mirakellösning under beteckning integrationsåtgärd.
Pengarna som satsades hamnade i bästa fall inte i händerna på någon kommuntjänsteman som ville uppfostra, förlåt, hjälpa, invandrare med diverse projekt, vilket var just vad som hände på många håll.
Socialdemokratiska politiker försvarade länge denna modell, men i själva verket har det alltid funnits en spricka i vänstern. En del har förespråkat särbehandling och identitetspolitik, andra har betonat klassperspektiv och likabehandling.
Att vi lever i ett mångkulturellt och pluralistiskt samhälle är en självklarhet, och det är vi många som försvarar, men politiken och lagstiftningen ska passa sig för att dela upp oss i vi och dem. Det är kontraproduktivt och döljer den politik som behövs.
En arbetslös med utländsk bakgrund behöver som alla andra arbetslösa ett jobb snarare än en integrationssatsning - vilket kan låta som en självklarhet, men så har det inte varit inom svensk politik på decennier.
Låt nu den särbehandlande politiken bli en parantes i historien.
Som Per Albin Hansson uttryckte det har det goda hemmet och samhället inga kelgrisar och inga styvbarn. Inget vi och dem.
Välkommen tillbaka, likabehandlingsprincipen.