Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sakine Madon

Kulturmannen, mer jämlik än andra?

Kommer man undan med vad som helst som ”skön kulturman” i den svenska offentligheten? Det ser så ut.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Journalisten Johanne Hildebrandt skrev i veckan om en rad snedsteg av skribenten Mustafa Can, aktuell som sommarpratare i Sveriges Radio (SvD, 12/7).

 

Can har bland annat kallat författaren Dilsa Demirbag-Sten för häxa, Hildebrandt – när hon var korrespondent i Afghanistan 2010 - för ”offentligt soldatkåt”. Dessutom skrev han porrnovellen ”Siv och jag” om norska Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen.

Det intressanta är egentligen inte de inblandade journalisterna, utan hyckleriet omkring. I porrnovellen skriver Can bland annat om Jensens breda mun som kunde svälja hans ”stora kuk intill roten”. Han, som säkert “lägrat” över tusen kvinnor. Varje droppe sög hon i sig, minsann.

Väldigt få, i den offentliga debatten, kommer undan med sexism. Så varför gör Can det? Skribenten Lisa Magnusson skrev nyligen följande i tidningen Metro: ”När män talar om att straffknulla kvinnor så äcklas vi över deras sätt, förbannar – med rätta – deras beteende. Vi kallar det kvinnohat. Men när orden kommer från en uppburen Kulturman, och när den utsatta är en partiledare för ett rasistiskt parti, då spelar tydligen inget någon roll längre.”

 

Can är en så kallad kulturman; en uppskattad ”skön snubbe” i medie- och kultur-Sverige. Han är trevlig, skriver bra, har belönats med stora journalistpriset och mycket mer. Men när någon uppskattad medie- eller kulturman gör fel – vad spelar det då för roll att han är trevlig eller duktig? Varför sänker vi plötsligt kraven? Jag skriver vi, för att jag också varit medskyldigt tyst.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg fördömde Cans novell när det begav sig, men la även in en mening som: ”Kanske gör han det av en djupt känd frustration över den politik hon står för, och den känslan delar jag.” (30/6 - 2011). Frustration brukar vanligen inte accepteras som förklaring.

 

Journalisten Jonas Thente kritiserade i våras ”den medelklassiga identitetsvänstern”. Hans poäng var att man bör försöka förstå vad som ligger bakom näthatet, att återkommande hån mot “vita kränkta män”, detta klatschiga uttryck, leder till nätilska.

Dumheter, fnös skribent efter skribent. Bland andra Aftonbladets Linderborg. Men när en soft kulturman uttrycker sexfantasier kan det tydligen bero på ”frustration” över Jensens politik. Han kanske bara ville väcka uppmärksamhet?

Sveriges Radio, där Can sommarpratar i år för tredje gången, förklarar stolt på hemsidan att han än en gång blev “omstridd efter en porrnovell om det norska Framskrittspartiets ledare”.

 

All men are equal but some men are more equal than others, som det har sagts. Medie-Sverige påminner till mångt och mycket om en högstadiekorridor. Så länge man själv inte drabbas verkar det okej att jamsa med. Det var ju porrkonst, hehe. En kvinnlig krigskorrespondent är säkert soldatkåt, höhö.

Man är fri att gilla ”högt i tak”, tycka att det inte är så farligt med sexism. Men varför så svårt att hålla en konsekvent linje oavsett vem som yttrar sexismen, och vem som drabbas?

Samma indignerade röster som fördömer fega näthatare som mejlar kvinnliga journalister, kan sekunden efter se mellan fingrarna när en kulturman återkommande ger uttryck för sexism. Det håller inte någonstans.