Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sakine Madon

Kulturen ska stå emot censurkrav

Kulturen ska inte städa undan allt som provocerar och väcker känslor.

Operan borde sätta upp den omdiskuterade reklamaffischen igen.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

En bild på en mörkhyad dansare med en ljus fot mot huvudet. Rapparen Adam Tensta reagerade häftigt mot Kungliga Operans reklamaffisch för balettföreställningen Svansjön.

”Ser ni mönstret?”, skrev han och ifrågasatte att operan ”väljer att porträttera en mörkhyad person på detta sätt”.

Araia Ghirmai Sebhatu, grundare av organisationen Black Coffee, menade att det rörde sig om ett försök att ”Bring the Black Person Down”. Operan fick genast kalla fötter och plockade ner bilden.

Men när Clyde Emmanuel Archer, dansaren på bilden, förklarade bakgrunden visade sig kontexten vara en helt annan än den Adam Tensta och de andra kritikerna hade utgått ifrån (Kulturnyheterna, 11/11).

 

Svansjön handlar om en prins som blir kär i en svan, som i avsaknad av händer smeker med fötter och vingar. Bilden föreställer ett första kärleksmöte.

Något som taget ur sitt sammanhang såg ut som rasism visade sig alltså handla om något helt annat. Archer, som dagligen har levt med rasistiskt förtryck, känner stolthet över att ha fått huvudrollen i pjäsen. Han säger att han skulle ha känt sig diskriminerad “om de hade valt någon annan på bilden”.

Varför struntade operan i Archers åsikt? Varför förklarade operan inte reklambilden bättre innan man ängsligt plockade ner den?

Det finns numera en utbredd idé om att allt som väcker obehag eller får människor att känna sig sårade ska plockas bort. Humor, litteratur, konst, godispapper – ingenting går säkert för de moderna censorerna.


Författaren Jesús Alcalá har beskrivit hur konst och litteratur påverkas av detta fenomen (22/8, Ystads Allehanda). På Moderna museet i Malmö har varningstexter placerats vid målningar. I kommuner som Botkyrka, Malmö och Lund har barnböcker plockats undan. Bland annat har det setts som problematiskt att Eddie i Lisa Bjärbos "Eddie får en lillebror" leker indian. Och Stina Wirséns “Lilla hjärtat” har rentav beskrivits som ett brott mot FN:s barnkonvention.

Alcalás reportage visar att det inte främst är biblioteksbesökare som har klagat på böckerna, det är den offentliga debatten och ett fåtal etniska föreningar som fått biblioteken att gallra bland böckerna.


Syftet är säkert gott. Men problemen är flera: minoritetsgrupper består för det första inte av en homogen massa där alla tycker likadant.

Vem ska få tolkningsföreträde? Vad är egentligen vunnet när Archer – på grund av att folk tolkar in rasism där den inte finns - inte länge får synas på operans reklamaffisch?

Vad säger egentligen att ett mörkhyat barn per automatik skulle bli ledset av ”Lilla hjärtat”? Kanske skulle barnet tvärtom bli glatt, på samma sätt som jag blev över att Ronja Rövardotter hade mörkt, rufsigt hår?

Suzanne Ostens 40 år gamla ”Medeas barn” stoppades av föräldrar från att visas för skolelever i Kumla då pjäsen tar upp svåra ämnen som otrohet, skilsmässa och självmord. I torsdagens SVT Debatt svarade Osten sina kritiker så bra: ”Jag tror inte att oro och känslor är farliga.” Farligt blir det däremot när kulturen tassar, sorterar bort och plockar ner.

 

LÄS MER:Yttrandefrihet måste gå före sårade känslor 

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor!