Sakine Madon
Jesper Strömbäck, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, sa häromdagen: ”Att medierna skulle mörklägga något bär enligt min bedömning starka drag av konspirationsteori.” (Resumé, 12/1). Att ibland välja bort information handlar om nyhetsvärdering, påpekar han.
Och det stämmer i regel. Samtidigt har till exempel Skånska Dagbladets dåvarande chefredaktör Jan A Johansson, i journalisten Björn Hägers bok ”Problempartiet”, om SD, medgett att fakta har utelämnats för att undvika en ”helvetes skada för samhällsutvecklingen”.
Häromdagen ställde jag följande fråga i sociala medier: ”Ni som jobbat som/är journalister. Har ni varit med om att redaktionen velat tona ner eller undvika ämnen pga ’kan gynna sd’?” Journalister i olika åldrar, män och kvinnor, med olika bakgrunder och från olika medier, hörde av sig. De som svarade offentligt på Twitter gav mestadels nej-svar, de hade inte stött på det. De som hörde av sig privat gav en mer bekymmersam bild.
En journalist som har förmedlat nyheter som rör integration och invandring i många år uttrycker att ”detta ämne är superkänsligt”. Det finns en yngre generation som tänker svart-vitt, menar personen: ”Om något som den intervjuade säger komplicerar tesen och ens egen världsbild klipper man bort det ur reportaget.” När journalisten själv har låtit olika röster komma till tals har det lett till påhopp från andra journalister. Numera gör jag mycket försiktigare reportage, berättar personen. ”Orkar inte ha ovänner”, är förklaringen.
En annan journalist som hör av sig har arbetat på några olika medieredaktioner. ”Inför förra valet 2010, då minns jag särskilt en helt bisarr diskussion, hur reportrar vid kaffeautomaten stod och pratade om ’hur ska vi bemöta Sverigedemokraterna, vi kan ju inte ta dem som ett vanligt parti’” berättar han. Och vittnar om direktiv från nyhetschefen om att ”ta det lite lugnt” när han granskar integrationsrelaterade ämnen.
Uppmaningen att vara försiktig återkommer. En person har betts att vara det när frågan om problem vid ett boende för ensamkommande ungdomar kommit på tal. Ytterligare en person berättar att en äldre kollega med starka politiska åsikter har stoppat reportage om stök vid ett asylboende. Andra beskriver en försiktighet med ordval, nyhetsvärdering eller signalement i syfte att inte gynna främlingsfientlighet.
En journalist som har arbetat på flera större redaktioner berättar att det på samtliga arbetsplatser funnits en uttalad eller outtalad policy att inte gynna SD och främlingsfientlighet. Och minns särskilt hedersmordet på Pela Atroshi: ”Vi skrev inte en rad om det”.
Dessa journalister är inga foliehattar. Tvärtom framhåller flera att de flesta journalister och nyhetschefer är hederliga människor. Ändå finns problemet där.
Landets medieredaktioner behöver fundera ett varv: ska vi uttalat vara emot SD? Om inte; hur säkrar vi att journalistiken sköts? Det är lätt att ropa ”konspirationsteori!” åt all kritik. Desto svårare är det att se sin egen roll i att förtroendet för medierna sjunker, medan SD-sajterna firar seger efter seger.