Sakine Madon

Jag är inte er exotiska paneldekoration

Inte nog med att jag starkt ogillar kvotering och identitetspolitik - somliga tycks mena att det vilar ett ansvar på mina axlar att tacka ja, för ”mångfalden”, skriver Sakine Madon.

Jag bjuds gärna in till offentliga seminarier och debatter. För vad jag kan - inte för att arrangörer ”behöver” en kvinna eller en invandrare.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Almedalsveckan i Visby närmar sig, och drar till sig landets politiker, föreningsaktiva, lobbyister, nyfikna medborgare, journalister och inte minst oss ledarskribenter. Det ordnas intressanta seminarier om allt mellan himmel och jord.

Att bli tillfrågad om att delta i olika event är förstås roligt. Men just inför Almedalsveckan varje år blir jag även påmind om att somliga arrangörer är mer intresserade av att ha ytlig mångfald på scen, än att i första hand söka deltagare med relevant kunskap eller intressanta åsikter.

Annars har jag svårt att förklara varför jag så ofta blir tillfrågad om att delta i diskussioner om sådant jag aldrig skrivit om, eller sagt något om. 

Ibland sägs det glatt att det är ”så bra” att jag är kvinna med utländsk bakgrund. I all välmening, av människor som vill främja mångfald. Men varför är det ens relevant?

En tjänsteman vid ett universitet blev märkbart irriterad när jag tackade nej till att delta på ett Almedalsseminarium, då jag saknar koppling till ämnet de ville ha en diskussion om. Han utbrast i telefon: ”Men vi kan ju inte bara ha vita män i panelen!”

Inte nog med att jag starkt ogillar kvotering och identitetspolitik - somliga tycks mena att det vilar ett ansvar på mina axlar att tacka ja, för ”mångfalden”. 

Men varför skulle jag vilja sitta på en scen som ett exotiskt dekorationsföremål utan något att tillföra? Jag kan inte tänka mig att någon tänkande person skulle känna sig bekväm i den rollen.

Ändå är fokus på hudfärg och kön högsta mode. Medier gör rankningar, visar upp grafer och procentsatser: se hur illa ställt det är med representationen av rasifierade, av kvinnor, av personer med utländskklingande namn!

Föreningen Rättviseförmedlingen har som affärsidé att kategorisera och hyllas flitigt av politiker från höger till vänster. 

Att prata hudfärg och kön tycks ses som ett kvitto på att man är för mångfald. Så bakvänt.

Det är en sak att uppmärksamma diskriminering och orättvisa strukturer. Agnes Wold, professor och överläkare, avslöjade 1990-talet att kvinnor inom forskarvärlden systematiskt diskriminerades. Det visade sig att kvinnor behövde 2,6 gånger bättre meriter än sina manliga kolleger.

Avslöjanden om diskriminering behöver vi mer av. Stiftelsen Centrum för rättvisa gör i dag ett viktigt jobb på området. Men att bekämpa diskriminering är inte detsamma som att prioritera hudfärg och kön framför kompetens, tvärtom.

I de flesta sammanhang, så även under politikerveckan i Almedalen, är det relevanta vad folk kan och står för.

Mannen som försökte övertala mig att delta med att de inte bara kunde ha vita män på scen, kan knappt ha läst en enda rad av mig. Det är humor att ett sådant ”argument” riktas mot mig. 

Lustigt är det även att Rättviseförmedlingen fram tills nyligen rekommenderade Yasri Khan, miljöpartisten som vägrade ta kvinnor i hand, som föredragshållare på temat ”Ledarskap ur ett jämställdhetsperspektiv”.

Så går det när man endast ser yta och struntar i innehåll.


Läs också:

Röstjakt får MP att flörta med islamister

Rasismen som får ryggdunkar


Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och krönikor.