Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sakine Madon

Husby ligger inte i Mississippi

I debatten om rasism låter det ibland som att vi befinner oss i 1960–talets USA.

Det gör vi inte.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Teaterföreställningen “Marken brinner”, av Ung Scen Öst, har uppmärksammats i veckan. Pjäsen handlar om Husby men har slutat spelas då teatergruppen menar att de av publiken utsatts för “rasistiskt våld”. Det fysiska våldet tycks handla om en kastad penna, som inte träffade någon. Sedan går beskrivningarna isär: Teatergruppen har sin version, medan skolelever som varit publik säger att de uppmanats att reagera, trott att det var en del av föreställningen, att de inte alls är rasister.

Nu är jag helt för kontroversiell teater, men hur definierar teatergruppen rasism? I en artikel i Dagens Arena nämner de vikten av att ta ställning för ”de boende i Husby” eller ”för apartheidregimens offer i Sydafrika” (19/11).

En lärare som såg pjäsen skriver på sin blogg att den som i Husby satte bilar i brand var, enligt föreställningen, “per definition och tveklöst en frihetskämpe” (lottalexen.se). Om man inte håller med betyder det förstås inte att man struntar i apartheids offer.

Teatergruppen skriver att skolelever “väljer att identifiera sig med den vita polisen, den vita kolonisatören, den vita politiker” som utsätter unga för ”fattigdom, utsatthet och våld”. Som om alla poliser i Husby, eller alla politiker, vore ”vita”, och hade i syfte att förtrycka ”svarta”. Är det inte 1960-talets amerikanska söder, så är det Sydafrikas apartheid, dagens identitetspolitiker verkar tro sig leva i.

Detta prat om hudfärger började ta fart när vänsterskribenten Kawa Zolfagary för några år sedan drog i gång Facebookgruppen “Vita kränkta män”. Ehsan Fadakar på Aftonbladet införde i samma veva en tradition: räkna antal invandrare. Det resulterade i kartläggningar av landets större medieredaktioner och artiklar med rubriker som “Inga invandrare i vita Almedalen” (3/7 2013).

Nätverket Rättviseförmedlingen, som först såg ut att samla namn på kompetenta personer, tycks numera söka yttre egenskaper. När den nya regeringen hade presenterats välkomnade Rättviseförmedlingen “den rättvisa representationen i nya regeringen”. Tillräckligt många ”bryter vithetsnormen”, skrev ordförande Seher Yilmaz, som tror att fler nu kan “drömma om att bli politiker”. Men varför i hela friden skulle jag, från samma region som bostadsminister Mehmet Kaplan (MP), vara representerad av honom?

Ett tecken i tiden är även nätverk som separatistiska ”Rummet”. Ett gäng hippa tjejer förklarade varför de skapade detta rum: ”Vi ser oss omkring och noterar att vi inte inkluderas i det offentliga rummet”. Det skrevs, utan ironi, i landets största tidning (Aftonbladet, 19/1 2014). Så sent som i veckan har de flitigt argumenterat för identitetspolitik i Dagens Nyheter. Jätteexkluderade, verkligen.

Jag var nyligen i Memphis, där Martin Luther King mördades 1968, och i Little Rock, där militär fick kallas in för att nio svarta skolelever skulle kunna gå i skolan 1957. Det är inte konstigt att separatistiska och radikala Svarta pantrarna uppstod som en reaktion mot rasismen; den som blir slagen vill naturligtvis slå tillbaks. Men i dagens Sverige står kampen mot rasism inte mellan ”vita mot svarta”, eller ”polisen mot förorten”.

Stäng teoriböckerna, upp med persiennerna, snälla släpp in lite ljus.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!