Sakine Madon
De säger att de vänder sig till mig för att jag säkert förstår. Mitt namn och mitt utseende, som syns här, signalerar att jag gör det. Många av dessa ungdomar har mött skolpersonal eller socialtjänstemän som har sett ut som frågetecken.
Eduardo Grutzky, som i många år har arbetat med att hjälpa drabbade ungdomar, och Lars Åberg, journalist och författare, sätter fokus på den här problematiken. Deras nyutkomna bok Heder och samvete (Fri tanke förlag) är en angelägen berättelse om sveket mot hederskulturens offer.
De som bryter mot hedersnormerna har en hel omgivning emot sig, och är ofta beroende av att det finns hjälp bortom den egna familjen eller släkten. Just därför är det, från samhällets sida, så viktigt att erkänna och göra upp med hederskulturen.
Exempel på organisationer, debattörer och politiker som ägnat sig åt motsatsen saknas dessvärre inte. Rädda Barnen censurerade för några år sedan en rapport om hederskultur av Pernilla Ouis, forskare och då samordnare för Rädda Barnens projekt om förebyggande åtgärder mot hedersrelaterat våld.
Devin Rexvid, forskare vid Umeå universitet, råkade ut för något liknande när han var socialsekreterare i Botkyrka kommun. Hans rapport om läget i kommunen föll inte de styrande i smaken. De tycktes vara mer måna om bilden av kommunen som en felfri mångfaldskommun, och om relationerna till religiösa och etniska talespersoner, än om arbetet mot hederskultur.
Fler exempel ges i boken: Bris, Barnens rätt i samhället, har tidigare uttryckt att hedersförtryckande föräldrar vill sina barns bästa. Skolelever i Malmö har skickats till Saudiarabien, en diktatur med sharialagar, för att lära sig om mångfald och tolerans.
Organisationer får bidrag för att arbeta mot hedersvåld, trots att samma organisationer förnekar att det alls finns ett sådant våld.
Sveriges radios Kaliber visade nyligen i ett reportage att medlingsförsök med föräldrar som utövar hedersvåld i ett fall till och med har slutat med mord. Linnamottagningens verksamhetschef Azam Qarai skriver att socialtjänsten i flera fall gick emot mottagningens rekommendationer (DN, 22/11).
Som så många gånger förr borde socialtjänsten lyssna på Azam Qarai och andra som dagligen kommer i kontakt med frågan. En person som Glöm aldrig Pela och Fadime-föreningens ordförande Sara Mohammed kan mycket mer om hedersproblematik än samtliga svenska akademiker tillsammans.
Eduardo Grutzky och Lars Åberg, med politisk hemvist åt vänster, betonar även kopplingen mellan mångkulturalism - identitetspolitik - och relativiserandet av hedersfrågan. Om politiken försöker hitta "invandrarrepresentanter", oavsett vad personerna har för åsikter, hamnar vi snett.
Det är så identitetspolitiken fungerar; den gör ingen skillnad på mig eller en islamist, den låter hedersförnekare representera mig eller många av de ungdomar som mejlar mig om sin utsatthet. Kulturrelativismen sätter etnicitet och religion framför människa.
Att offrens rop på hjälp så många gånger har nonchalerats är en skam. Att hederskulturens förnekare gömmer sig bakom ord som mångfald, antirasism och tolerans, är dubbel skam.