Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sakine Madon

Fritidsgårdar för tjejer cementerar förtryck

Snart öppnar en fritidsgård för tjejer i Stockholmsförorten Hjulsta. Men könsseparation cementerar problem snarare än löser dem.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Stockholmsstadsdelen Spånga-Tensta ska få en fritidsgård med ”tjejprofil”. Där har tjejer nämligen undvikit fritidsgårdar av rädsla för ryktesspridning och kränkningar.

Sahra Bargadle, verksamhetsledare på Tensta kvinnojour, säger till SVT att hon möter tjejer som är hårt kontrollerade, som har ”bröder eller släktingar som säger till dem att de måste vara hemma” (19/7). Likt många andra märker Bargadle mycket väl av hederskulturen.

En fritidsgård så att tjejerna äntligen har någonstans att hänga, utan att riskera ryktet ”dålig tjej”, kan det inte vara bra? Vad som för stunden kan ses som en praktisk lösning är dessvärre djupt problematisk.

Det är killarnas beteende och hederskulturen som det är fel på. Då behöver man gå till botten med det: varför lyckas fritidsgårdarna inte skapa en trygg plats för både killar och tjejer?

Tar någon kontakt med föräldrar som har en skev uppfattning om vad som händer på fritidsgårdar?

 

Efter flera anmälningar om sexuella trakasserier på sommarfestivalen ”We are Sthlm” övervägde polisen att dela in festivalbesökare efter kön. Det blev inte av den gången, men på badhusen är det allt vanligare att könsseparation ses som en lösning.

Det senaste exemplet är från Trollhättan, där man upptäckt att ovanligt många flickor inte får godkänt i idrott då de inte fått delta på simningen med skolan. De elever som sägs ha ”en religion som inte tillåter att man badar med motsatta könet” kommer få könsseparerad undervisning, rapporterar lokaltidningen (Ttela, 19/7).

Birgitta Ahlberg, områdeschef för östra skolområdet i Trollhättans kommun, säger att simningen ”kan krocka med flickornas religionstillhörighet”.

Men det finns för det första ingen religion som förbjuder simning. Och för det andra; även om det hade funnits, är det inte skolans uppgift att anpassa sig efter religion – det är att stå fast vid skolplikten.

 

Könsseparation är inte vägen framåt. Foto: Anders Ylander

Att många flickor inte får simma bekräftades även i föreningens Varken hora eller kuvads senaste kartläggning, där en femtedel av flickorna i undersökningen uppgav att de aldrig får det (Elvahundra, 2016).

I teorin ska det inte gå att hänvisa till religion eller kultur för att inte delta i skolundervisning. Ändå ”erbjuds” flickor könsseparation i kommuner som Trollhättan.

 

Vad som kan ses som enstaka fall, och kompromisser för flickors bästa, skapar sammantaget ett samhälle som cementerar förlegade värderingar i stället för att bekämpa dem.

• Vad skickar det för signaler till tjejerna? Att de behöver undvika män för att slippa trakasserier.

• Vad skickar det för signal till killar som trakasserar? Att ansvaret ligger hos tjejerna att ”akta sig”.

• Vad skickar det för signaler till de föräldrar som känner sig pressade av hederskulturen? Att samhället går de mest konservativa till mötes.

Och till vilken nytta? Kvinnors integritet respekteras sämre i samhällen med utbredd könsseparation.

I stället för att kämpa för flickors frihet, och rätt till trygghet, ger vi upp i rasande fart.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!