Sakine Madon

Flit och håg är
goda arvedelar

Arbetsmoral och flit låter 1900-tal. Vad får vi i stället? Varning för att gårdagens dygder ersätts­ med plattityder som "carpe diem".

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

I Per Olov Enquists bok "Musikanternas uttåg", beskrivs västerbottniska Josefina Markström som kommenderat ut hela familjen att plocka bär under storstrejken som hon ogillade­. Hårt arbete stod högt i kurs och uppläxningen kom snart om någon pausade på en stubbe för att vila ryggen. "Josefina var fast besluten att visa att deri Markströms voro de åtminstone inga latstövlar", står att läsa.

Det Enquists ringar in, när han beskriver livet i några byar längs Norrlandskusten för ett sekel sedan, påminner om en broderad väggtavla hemma hos pojkvännens mormor i Småland. Vackra bokstäver formar följande på väggen där broderiet hänger: "Flit och håg är två goda arfvedelar".

Liknande budskap har broderats över landet. En bekants far fick som första person i släkten flytta hemifrån och studera vid universitetet. Studenten fick då ett broderat budskap med sig: "Av hårt arbete har ingen dött. Däremot av lättja och leda."


Det hade kunnat sägas av min gamla farmor som, när hon kom och hälsade på oss i Sverige, med en fnysning påpekade att i det här landet tvättar man inte kläder - det är ju maskinerna som gör det. Bondesamhällets slit satte tydliga spår.

I dagens moderna hem har de äldre broderierna ersatts av tavlor som säger "Carpe diem" och "KÄRLEK" i versaler, troligtvis finns också hjärtan och namn. Det märks på ett vidare samhälleligt plan.

Till DN har exempelvis Gunnar Gillberg, forskare vid Göteborgs universitet, sagt att ungdomar har lättare för att säga "jag känner mig sliten så jag sket i det" när de är hemma från jobbet. "Det handlar delvis om att de är uppvuxna i en tid då den här typen av arbetsmoral håller på att luckras upp", enligt professorn, som konstaterar att äldre har en mycket starkare arbetsmoral.

I partipolitiken har som bekant retoriken "det ska löna sig att arbeta" vunnit stort över idéer som friåret. Idén förenar faktiskt arbetarrörelsens "gör din plikt - kräv din rätt" och somliga nyliberalers inspirationskälla Ayn Rand som även hon ringar in arbete som dygd. Till och med Moderata ungdomsförbundet drev för några år sedan en kampanj med namnet "Sverige jobbar!", trots att unga politiker i glansig backslick signalerar allt annat än hårt arbete.


Vad som kommer bort i spelet om politisk kommunikation är att en del människor faktiskt vill leva knapert. Det finns människor som vill bo i skogen, som vill konsumera minimalt. Så kallade friganer letar mat bland sopor och i containrar och tar därmed, frivilligt, politisk ställning.

De ska förstås få strunta  i  arbete och pengar som de vill, så länge de inte kräver att lönechecken i stället ska komma i form av bidrag. Folk får leva hur de vill, så länge det inte går ut över alla andra, vill säga. Moralism ska i vanlig ordning inte missbrukas.

Men den som vill ha ett liv med gott om pengar och materiell standard får snällt kavla upp ärmarna. Likt äldre generationer, och likt dem vi konkurrerar med i dag. Asiatiska ungdomar får det materiellt bra - för att de sliter från morgon till kväll.

Carpe diem i all ära, men någon måste alltid betala räkningarna.